François Hollande åker nu Frankrike runt för att förklara sin politik för folket.

Parlamentet behandlar till exempel ett lag­paket, med målet att göra arbetsmarknaden både ”mer flexibel och trygg”.

– Ja, det kommer att ljusna mot årets slut. Då vänder arbetslöshetssiffrorna neråt igen, lovar statschefen.

Men är vänstern trovärdig? Presidentens impopularitet når rekordsiffror.

Tonen hårdnar på arbetsplatserna. Löntagare slåss bokstavligt talat för sina jobb. Alltför ofta tycks motståndaren omöjlig att rubba.

Men ibland är det verkligen mödan värt att göra den fredliga revolt som den nyligen avlidne Stéphane Hessel uppmanade oss till.

För ett år sedan var jag ute på ett jobb för Arbetets räkning, och fick vara med på ett ödestyngt möte på ett stålverk här i nordöstra Frankrike.

Några dystra män talade om för sina kamrater att de två höga masugnarna skulle förbli stängda på obestämd framtid. Det lät som om direktionen hade utfärdat en dödsdom.

Facken var säkra på att ägaren, Lakshmi Mittal, snart helt skulle ta sin hand från platsen, och att de stod inför ett definitivt slut för det gamla verket. Av ren gnidenhet, eftersom verksamheten trots allt var lönsam.

– Vi måste slåss! Vi måste föra oväsen! Nu! När fabriken väl är stängd är det för sent! Då faller vi i glömska! ropade Edouard Martin, bas för CFDT.

I dag är hans ansikte känt i hela landet.

Under det gångna året har arbetarna hos Arcelor-Mittal i Florange förvandlats till en symbol för kampen för den franska industrins överlevnad.

Varje vecka har de hittat på nya trick för att göra sig påminda.

Nyligen kedjade de sig fast utanför premiärministerns palats i Paris. I somras gick de till fots den över 35 mil långa vägen till huvudstaden. De har stoppat tågtrafik och vägtrafik, organiserat stora picknickar, och ockuperat entréer och byggnader inne på fabriksområdet oräkneliga gånger.

Deras krav har varit konstant, att mas­ugn­ar­­na ska dras i gång igen – för att hela tillverk­nings­kedjan ska finnas kvar på platsen.

De har inte nått ända fram till målet. Men ägaren och regeringen har nu tecknat ett avtal om nyinvesteringar på platsen.

Facken vill ha bättre garantier för framtiden och fortsätter sin enträgna kamp. Men dödsdomen är avstyrd.

Häromdagen pratade jag med Jacques Minet, en av ”les Mittals”, om resultatet av ett års högljutt bråkande. Han lät trött, men inte uppgiven.

– Jag tror att vi kan inge hopp. Och att löntagare på andra arbetsplatser inser att det lönar sig att strida, trots de hårda tiderna.

Anna Trenning Himmelsbach