När vi skulle in till stan tog vi 2:ans eller 5:ans spårvagn över Hisingsbron.

Ibland var det för att gå på Ullevi och se Kamraterna. Ibland för något ställe i Nordstan eller Haga där det inte var så noga med kontroll av åldern.

På ölkaféet Japan var det inte noga med någonting och jag minns att de hade knäckebrödssmörgås med kaviar på menyn.

Men i övrigt var stan annorlunda jämfört med där vi kom ifrån – och lockande förstås.

Efter en kväll på Japan hände det att vi passerade Handels på Vasagatan. Där hade vi som tradition att lätta på blåsorna. Det var inte en handling som var uttalad på något sätt – det bara var så att man skulle pinka på deras fina skola.

Att gå förbi restaurangen på Park Aveny hotell var också ett lördagsnöje. Utifrån var det som att titta in i ett akvarium där redarna och annat fint folk satt och smörjde kråset.

Men att gå in där var någonting som vi inte ens fantiserade om.

Jag minns blickarna från dem därinne när de såg oss ute på gatan, förmodligen med mellanölsburkar i händerna.

”Vad fan gör ni här?”

Men så några år senare tog flera av oss spårvagnen in till stan för att plugga och lämnade Hisingen för gott. Och var det nu inte så att Stubben började på det så nerpinkade Handels?

Några blev kvar. Harpo fortsatte som licenssvetsare på varven, Lejon åkte till Norge och jobbade på oljeplattform och tjänade mycket pengar.

Bengt Skåning åkte i fängelse och efter det hörde man inte av honom något mer.

Inne i stan fanns en ny fantastisk värld att upptäcka. Vi bytte smörgåstårtan mot Vin rouge d’Algerie med ost som man skar med kniv och inte med osthyvel och åt rakt av bara, utan smörgås.

Till slut var det dags att lämna Göteborg och ta tåget till Stockholm och ett bra jobb med bra månadslön.

För att till slut ha råd att bosätta mig i den fina, nybyggda stadsdelen.

Här trivs vi hur bra som helst. Fast det är lite – vad ska man säga – beige.

Vi som bor här är så lika och de avvikande inslagen få.

Den afrikanska familjen i trappuppgången räknas inte riktigt eftersom han jobbar för FN med något som har med världens vatten att göra.

Syskonen i näröppetbutiken kommer från Iran, frisören är egyptisk kopt och gubben i tobaksaffären tror vi är kurd. Men inte bor de här.

Det händer att vi ser en ung tjej med huvudduk skymta förbi tidigt på morgonen – på väg att öppna kaféet och köra i gång kaffelattemaskinen för morgonens anstormning. Hon har en lång resa hit.

Och så har vi det svarta tidningsbudet som vi bara hör klockan fyra på morgonen. Och konduktörerna på spårvagnen.

En dag när jag påtade med den lilla täppan som finns på vår fina gård kom två unga killar med mörkt hår, gympaskor, bak- och framvända kepsar och satte sig på en av sofforna för att röka.

Förmodligen var de här för första gången för de tittade med stora ögon på den vackra gården, den porlande bäcken och de mysigt inredda balkongerna.

Och så tittade de på mig, granskande, som vore jag en främmande varelse.

”Vad gör dom här?” tänkte jag och insåg med sorg i hjärtat att det här är ju precis så som det var då. Fast tvärtom. Nu är det jag som är här och de som har kommit åkandes hit för att titta.

Samma sak fast på ett annat sätt. Och värre.