En byggstrejk uppskjuten med tvång och fackliga nej till lönebud inom industrin – det har skärpt läget högst väsentligt i de pågående avtalsförhandlingarna.

Med en dryg vecka kvar till dess att avtalen löper ut och nya uppgörelser ska vara på plats står hoppet om avtal och arbetsfred till Anders, Anders och Anders.

Trion förhandlar om ett nytt avtal på det största avtalsområdet inom industrin – teknikföretagens. Och de lyssnar till efternamnen Ferbe, Weihe och Lindström.

De två förstnämnda är ordförande för IF Metall respektive förhandlingschef för Teknikföretagen. Den avslutande Anders heter Lindström och är den verkliga jokern i spelet om ett nytt löneavtal inom teknikföretagen.

Som ledare för industrins opartiska ordförande har han en särställning och ett särskilt ansvar för avtalsansträngningarna inom teknikföretagen.

Han håller naturligtvis samman hela gruppen opartiska ordförande och bestämmer inte ensam. Men som den främste bland likar har han en nyckelroll i ansträngningarna att lotsa parterna fram till avtal.

Det duger dock inte med vilka avtal som helst. Resultatet ska vara sådant att också andra ­branscher på arbetsmarknaden kan leva med det.

Och just vikten av att tänka in hela arbetsmarknaden i de lösningar som industrin ska förhandla fram är en extra svårighet. Men den följer av rollen som avtalsrörelsens lok. Den som är störst och går först måste se till helheten och inte bara till sig själv.

Den lönenormering som är tänkt att utgå från uppgörelsen på det största avtalsområdet ska, om inte applåderas, i alla fall accepteras av parter inom övriga branscher. Och det är i sanning ingen enkel uppgift.

Risken med en industriuppgörelse som resten av arbetsmarknaden rynkar på näsan åt är att arbetsmarknaden kan komma att likna hela havet stormar under våren.

Allt detta vet alla inblandade ända in i märgen, men det gör inte uppgiften enklare att lösa. Starka intressen står mot varandra i de mest omstridda frågorna.

Kittet eller kärnan i den samordning som finns bland de 14 LO-förbunden under avtalsrörelsen vilar på enigheten om uttalade låglönesatsningar och lika stora höjningar i kronor av de lägsta lönerna i avtalen. Det är ett avtal med just det här innehållet som IF Metall – eller Anders Ferbe – förväntas bära hem.

I nästa skede ska sedan de övriga förbunden driva samma krav mot sina motparter. Och de ska göra det väl medvetna att de har IF Metall och de övriga industrifackförbunden i ryggen om de tvingas varsla om konfliktåtgärder. Detta är samordningens kärna och logik.

Veckan fram till påsk kallas som bekant stilla veckan eller passionsveckan. På arbetsmarknaden är det ännu högst oklart vilken beskrivning som kommer att passa bäst.