Allt fler utanför systemet

När antalet låglönejobb växer blir den allmänna ­sjukförsäkringen allt mer urgröpt. Höginkomsttagare väljer privata alternativ, egenföretagare utan stora inkomster hänvisas till dyra varianter, löntagarna får betala allt mer själva.

Marcus, 52 år, har inga problem att hitta jobb – han är välutbildad, berest och flerspråkig. Men han måste ständigt tricksa för att ha råd att bli sjuk. Marcus frilansar som engelskalärare och driver ett litet cateringföretag. Dessutom jobbar han extra på ett uteställe två gånger i veckan.

Som egenföretagare i Tyskland är han egentligen tvungen att bekosta sin sjukförsäkring själv – antingen som ”frivillig” medlem i den allmänna sjukförsäkringen eller kund hos ett privat försäkringsbolag. Sist han kollade skulle det kosta mellan 400 och 500 euro i månaden (mellan 3 500 och 4 000 kronor). Det har han helt enkelt inte råd med.

– Om jag får in ett större cateringuppdrag kan jag lägga undan pengar, så över året sett går jag runt. Och om jag drar åt svångremmen kan jag leva på mina regelbundna jobb som engelskalärare och bartender. Men jag har inte råd med höga fixkostnader. Hyra, telefon, ström – för allt sådant betalar jag under 500 euro i månaden, berättar han.

För att få tillgång till en sjukförsäkring har Marcus i stället hittat lösningen i en legal gråzon. Det uteställe där han jobbar extra ibland har timanställt honom. Företaget betalar sociala avgifter som är låga eftersom arbetsomfånget är litet. På den vägen är Marcus försäkrad i egenskap av löntagare.

Men under bordet betalar Marcus både sina egna och arbetsgivarens avgifter – ungefär 170 euro varje månad – genom att jobba ett skift utan lön. Marcus är nöjd med uppgörelsen. Arbetsgivaren skulle lika gärna kunnat anställa honom som ”minijobbare” och då hade han haft något försäkringsskydd alls.

– När det gäller egenföretagare har Tyskland helt kommit efter utvecklingen, säger Axel Schmidt, som sitter i tjänstefacket Verdis styrelse med ansvar för socialförsäkringsfrågor.

– Det är väldigt schizofrent eftersom man samtidigt har tvingat in folk i egenföretagande. Inte minst inom den offentliga förvaltningen har man strukit fasta tjänster och sedan återanställt personal på ar­vode. Många egenföretagare kämpar i dag för att få ekonomin att gå ihop.

Hur de ska ha råd att sjukförsäkra sig har ingen tänkt på. Bara för konstnärer och publicister finns det en statlig lösning.

Tyskland närmar sig ett system där alla betalar ett fast pris för sin sjukförsäkring, oavsett inkomst, varnar Axel Schmidt i facket Verdi.

Schmidt är inte förvånad över att folk tricksar med regelverket, men säger att det bidrar till att problemet förblir osynligt.

Den tyska sjukförsäkringen är tudelad i allmänt och privat. Höginkomsttagare är i regel privat försäkrade. Därför är konkurrensen från privata bolag ett hot mot den allmänna, avgiftsfinansierade sjukförsäkringen – trots att åtta av tio tyskar är med i denna. Ett annat hot är att hälso- och sjukvårdskostnaderna stiger i takt med att befolkningen åldras.

Inför 2011 prognosticerades ett underskott i den allmänna sjukförsäkringen på cirka 9 miljarder euro. Den konservativa regeringen valde då att höja avgiftsnivån till 15,5 procent av bruttolönen. Man lagstiftade samtidigt att avgiften inte ska höjas mer – och slog fast att arbetsgivarna ska betala mind­re än hälften. Ändringarna väckte massiv kritik från fackligt håll.

– Vi har alltid varit för att ansvaret delas lika mellan arbetsgivare och löntagare. Men i praktiken finansieras den allmänna sjukförsäkringen sedan länge till 60 procent av löntagarna, eftersom de måste betala patientavgifter både för medicin och vissa behandlingar, säger Schmidt.

Att regeringen har satt ett tak på avgiften innebär att arbetsgivarna är befriade från ansvar när sjukvårdskostnaderna stiger. De försäkrade löntagarna däremot tvingas betala ännu fler tilläggsavgifter – som inte beräknas procentuellt mot deras faktiska inkomster.

– Det här var ett steg närmare ett system där var och en betalar ett fast pris för sin sjukförsäkring oavsett hur mycket man tjänar. Det är så orättvist! säger Schmidt och citerar Willy Brandt: Den som har bredare axlar kan också bära mer och borde bära mer för socialstatens skull.

Parallellt med den här utvecklingen växer låglönesektorn. Det finns över sju miljoner minijobbare i Tyskland. De tjänar som mest 450 euro i månaden, skattefritt. Arbetsgivarna betalar starkt reducerade sociala avgifter. Därför ger minijobben inget sjukförsäkringsskydd och bara småpengar över till pensionen.

Är Tyskland alltså på väg att frikoppla förvärvsarbete från socialförsäkringsskydd?

Det är en svår fråga, tycker Schmidt. Det finns en tradition med skatte- och avgiftsbefriade anställningar. Men minijobben har ändrat karaktär. Från att vara en möjlighet för till exempel studenter att tjäna extra har de blivit ett system.

I dag delar arbetsgivare upp vanliga tjänster i två eller flera minijobb för att pressa lönekostnaderna. Och en växande skara arbetstagare lever på en kombination av socialbidrag och minijobb. De här individerna är sjukförsäkrade i egenskap av bidragstagare, fastän de förvärvsarbetar.

– På den vägen finansierar staten i själva verket arbetsgivarna, konstaterar Schmidt.

Verdi anser i princip att social­försäkringskostnaderna måste vara kopplade till lönerna. Men samtidigt förespråkar tjänstefacket, tillsammans med förbundet DGB, en medborgarförsäkring. Avgiften skulle stå i förhållande till inkomsterna – och alla slags inkomster skulle vara avgiftsbelagda, inte bara lönen.

Huruvida även minijobben borde avgiftsbeläggas för arbetsgivarna kan Schmidt inte svara på. Det skulle utlösa ett extremt motstånd från arbetsgivarna. Klart står i alla fall att den tudelade försäkringen – i allmänt och privat – skulle förlora betydelse om en medborgarförsäkring infördes.

Experter på det tyska sjukförsäkringssystemet är ense om att det finns första och andra klassens patienter, eftersom läkarna kan ta mer betalt av de privata bolagen än av de allmänna kassorna.

De privatförsäkrade konfronteras dock med problem som inte har någon motsvarighet i det allmänna systemet. Eftersom de är kunder hos vinstdrivande bolag står deras försäkringspremie i förhållande till olika riskfaktorer – att åldras är en av dem.

– Det är ett faktum att avgifterna bara stiger och stiger. Även om jag vidareutbildar mig och försöker höja min inkomst är det en gåta för mig hur jag ska kunna betala avgiften när jag är 50 eller 60 år.

Det säger psykologen Marie Klupp, 41 år. Hon är med i den privata sjukförsäkringen i egenskap av egenföretagare. Eftersom hon varit kund hos samma bolag hela livet är hennes månadsavgift jämförelsevis billig: cirka 360 euro.

Marie Klupps försäkring täcker en del vårdkostnader som den allmänna sjukförsäkringen inte gör, till exempel viss tandvård. Hon är nöjd och poängterar att allmänförsäkrade personer tvingas betala mer och mer patientavgifter. Men hon oroar sig för att behöva betala flera tusenlappar mer när hon blir äldre.

I dagsläget skulle Marie Klupp inte kunna byta tillbaka till den allmänna sjukförsäkringen ens om hon ville. Övergångsreglerna är strängt utformade för att undvika att människor som varit privatförsäkrade under sitt aktiva yrkesliv byter till det allmänna när de blir äldre och skröpliga.

Ett annat orosmoln för Marie Klupp är att privata sjukförsäkringar inte skyddar mot förlorade inkomster vid sjukdom. Det gör där­emot den allmänna. Själv försökte hon ursprungligen teckna en tilläggsförsäkring om sjukpenning. Men ansökan avslogs utan grund. Hon var då nyutexaminerad psykolog och hade själv gått i terapi.

– Sedan dess har jag träffat otaliga personer som nekats försäkringsskydd därför att de sökt psykoterapeutisk hjälp. Det handlar inte om svåra diagnoser utan om att de i ett visst livsskede haft det svårt. Det är faktiskt helt otroligt! Det är verkligen baksidan av det privata.

Sjukförsäkringen har varit ett politiskt stridsämne i Tyskland i årtionden. Och efter avgiftshöjningarna 2011 uppvisar den allmänna försäkringen stora överskott. Med en mer solidarisk finansieringsmodell hade löntagarna inte behövt belastas, anser facken.

Unn Gustafsson