Under en semestervecka nyss, läste jag romanen Agaat av Marlene van Niekerk, ett praktfullt epos från det sydafrikanska apartheidsystemets början till dess slut.

Mycket av handlingen utspelar sig i tankarna hos huvudpersonen, godsägarinnan Milla de Wet, som ligger helt förlamad av sjukdomen als. Och vårdas av Agaat, en svart tjänare som själv togs om hand av Milla när hon bara var ett barn.

Det är en både vacker och mycket obehaglig berättelse om förtryck, hämnd och maktkamper – och bitvis ganska ansträngande att läsa.

Men det jag tyckte särskilt om i historien är när Agaat faktiskt tar hand om sin matmor (brukare?) med ömhet och noggrannhet. Jag tänker på alla dessa kvinnor (för det mesta), som sköter om gamla och sjukas mest basala men nödvändiga behov (behöver du hjälp att klia dig?) utöver vad plikten kräver. De tycker ofta om sina jobb.

Nu har det kommit en svensk roman om medarbetarna i hemtjänsten också: Tjänster i hemmet av Marie Hållander. Therese Eriksson hyllar den i en recension på Arbetet.se Kultur.

De bidragsjobbare som Arbetsförmedlingen glatt erbjuder arbetsgivare verkar inte finnas så mycket inom hemvården. Det handlar framför allt om andra servicenäringar. I januari hade över 120 000 människor jobb som var mer eller mindre subventionerade av skattemedel – en fördubbling sedan början av 2000-talet. Samtidigt minskar både antalet a-kasseförsäkrade och arbetsmarknadsutbildningarna.

Facken anser att bidragsjobben riskerar att slå ut varaktiga jobb. När man läser arbetsförmedlingens reklam ser det nästan ut som det är ett av målen:

”Vi hjälper dig att sänka dina lönekostnader.” Sänka? Betyder inte det jämfört med i dag? Alltså att ett helt vanlig jobb är alternativet för den arbetsgivare som funderar på en statligt finansierad anställning.

Arbetsförmedlingen får sina direktiv från regeringen som styr över alltmer resurser i lönehämmande riktning. Läs om bidragsjobben här.

Det måste bli ett slut på detta ständiga experimenterande på arbetslöshetsmarknaden. 60-talsandan är länge sedan och kommer väl inte igen, i alla fall inte i det här landet. Men lite tro på framtid, förmåga och utveckling kan man väl få önska sig?