Den stora tystnaden har lägrat sig över arbetsmarknaden. Med några få veckor kvar till månadsskiftet då nuvarande avtal löper ut, har det blivit medlarnas tid och det betyder största möjliga tystnad.

Industrins egna medlare, de opartiska ordförandena, jobbar intensivt med samtliga industrins avtalsområden och samtidigt är statens medlare i full sving på elektriska installations­området och inom byggbranschen.

Men det hörs väldigt lite, åtminstone utanför en allra innersta krets.

En första principskiss har redan levererats om ett längre, treårigt avtal, inom industrin. Riktlinjerna har godkänts av både fack och arbetsgivare, om än med lite olika betoning på vilka förutsättningar som måste uppfyllas.

I onsdags, när Arbetet gick i tryck, väntade alla spänt på den första avtalsskissen där löneökningar och villkorsförändringar (arbetstidsförkortning, deltidspension och utbyggd föräldraförsäkring) finns inskrivna i förslaget. Inom industrin är tanken att parterna den här helgen ska fundera och svara på en första heltäckande sondering från de opartiska ordförandena.

Och nu blir det riktigt spännande.

Trots att alla vet att det inte handlar om ett slutbud är spänningen på topp och förklaringen är enkel. En titt i backspegeln avslöjar att det första budet grovt anger var slutresultatet hamnar. Mycket omfattande förändringar är ovanliga. Att både fack och arbetsgivare därför håller andan när förslaget presenteras är ingen överdrift.

Inom LO är anspänningen hög hos alla fackförbund. Vetskapen om att IF Metalls ansträngningar blir avgörande för de egna förhandlingarna är mycket stor.

För facken handlar det om tre ödesfrågor när de gemensamma kraven nu ska omvandlas till färdiga avtal och norm:

1. Löneökningarnas storlek. Ett baktungt avtal som garanterar reallöneökningar är ingen djärv gissning. Det är sannolikt den enklaste frågan att enas om.

2. Fackens låglönesatsning. Metoden är samma löneökningar i kronor till alla med löner under 25 000 kronor i månaden. Det blir det betydligt svårare att enas om. Arbetsgivarnas nej är ännu så länge orubbligt.

3. Avtalens lägsta löner. De ska höjas med samma krontal som övriga löner. Åtminstone om facken får bestämma. Och om krontalslinjen är svårsmält för arbetsgivarna så är det ingenting mot den här motsättningen.

Lägg till detta arbetsgivarnas krav på ökad flexibilitet – i meningen rätt att variera normal­arbetstiden – och en besvärlig avslutning på avtalsrörelsen är lätt att föreställa sig.

Kanske så besvärlig att också facken och arbets­givarna inom industriavtalet rent av hamnar i konflikt.