Viktig bok om arbete i hemtjänsten!

Arbete i hemtjänsten är en väldigt speciell sysselsättning. Inte så mycket för arbetsuppgifterna i sig – handla, duscha, mata, städa, ge medicin och assistans vid toabesök – utan på grund av platsen; stället där allt äger rum.

En annan människas hem är din arbetsplats. I detta finns redan från början en knivsegg att balansera på, en inneboende oundviklighet om att överenskommelser om makt och integritet kommer att krocka.

Den enas utsatthet inför den andra finns där, och det är inte alltid lätt att avgöra om det är den hjälpbehövande eller den hjälpande som upplever den starkast.

Hur makt upplevs och fördelas, och hur integritet bäst bevaras och respekteras är eviga frågor som uppstår överallt där mellanmänskliga relationer pågår.

I hemtjänsten är den existentiella biten kanske inte ständigt aktuell – det dagliga arbetet med dess rutiner förhindrar ofta några mer djupgående funderingar över sådant som filosofer ägnar sin arbetstid åt. Och konstigt vore väl annars.

Men det relationella är konstant närvarande, och får konsekvenser för helt konkreta saker; en människa äger bestämmanderätt över sin kropp och sitt hem, vårdpersonal har rätt till en säker och god arbetsmiljö.

Vad gör vi med någon som inte duschat på veckor och fortfarande vägrar i sten? Måste vi ta att folk blottar sina kön och pratar snusk? Kan vi säga till någon att dennas hem är en sanitär olägenhet för alla inblandade?

Ända sedan Johan Jönsons massiva diktsamling Efter arbetsschema kom ut för några år sedan, har jag funderat på möjliga skildringar av omsorgsarbete. Jag tyckte att Jönsons poesi visserligen blottlade faktiska brister i arbetsvillkor, att den uttalade dittills osagda, ofta skamfyllda, känslor inför människor man är satt att hjälpa och vårda. Men det var inte tillräckligt, det var ensidigt.

Och det var osant. Äcklet och avskyn är inte de starkaste drivkrafterna bland människor som arbetar med omsorg. Jag tror att just omsorgen i sig – kärlek, rentav – är betydligt vanligare.

Varför blunda för den?

Så kom Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här, en klassisk utvecklingsroman om en ung tjej som börjar arbeta i äldreomsorgen i väntan på det som är hennes riktiga framtid (att bli författare); hon står helt förfrämligad inför upplevelserna av kroppsligt förfall och medvetandets åldrande, men växer så sakteliga med uppgiften. Som vårdbiträde och som människa. Beischers skildring var både fin och angelägen, men som litteratur betraktat mindre distinkt än Jönsons knivskarpa poesi.

Jag har tänkt: det måste gå. Det måste vara möjligt att skriva en skildring inifrån livet i omsorgen som rymmer allt; som omfattar ömheten, värken, våndan, kärleken, våldet, motviljan och vardagen. Och som gör det litterärt elegant, intressant, skickligt. Och det hade jag rätt i. Marie Hållanders debut Tjänster i hemmet är storslagen.

Nej, det är inte den bästa debutroman jag någonsin läst.

Men det är – innehållsligt och stilistiskt – den bästa skönlitterära berättelse om omsorgsarbete jag hållit i min hand.

Med sin stringenta, lyriska prosa öppnar Hållander dörr efter dörr i varje kapitel. Bakom varje dörr finns en människa, en person till vilken berättarjaget kliver in för att hjälpa. Varje öppnad dörr är en ny relation, en ny överenskommelse och ett nytt påbud om att hantera makt och integritet med varsamhet.

Men, så är det det där med att det är så förbannat många dörrar som ska öppnas under en arbetsdag, så mycket otillräcklighet och stress som ska jaga på en mellan lägenheterna. Följer man inte schemat strikt så går det inte, och än värre är det om vårdtagarna inte agerar enligt plan – som Bertil bakom dörr nummer 16:

”Jag får ett samtal mitt under ett morgonbesök,

Bertil har försökt byta sin blöja själv.

Hela förmiddagens turer fuckas upp,

kommer inte hinna med alla.

 

Det är bajs överallt,

på Bertil,

dörrar

golv

kläder.”

Och vem är det som drabbas när tiden är knapp (förutom personalen, naturligtvis)? Svaret finns bakom dörrarna 3 och 18:

”Harald får finare vård än Stig vid dörr tre.

 

[—]

 

Ord är tid

 

och eftersom du har ord, Harald,

har du tiden med dig.

 

Det är logiskt.

 

[—]

 

Det har inte Stig.

Stig äger inte orden.

[…]
Därför får Stig mindre tid.

 

Det är logiskt.”

Marie Hållander blottlägger i Tjänster i hemmet alla de brister som finns i svensk omsorg idag; vårdtyngden, de orimliga arbetsvillkoren, pressen och stressen, bristen på likabehandling av vårdtagare.

Men däremellan sprängs de vackra berättelserna in.

De som handlar om närhet och kärlek, att vårda och lindra, mötas och växa.

De som rymmer drag av både ömhet och sensualism, de som visar att även en från början skev och oberäknelig maktsituation kan vara till glädje och faktisk hjälp för båda parter – i ömsesidighet.

Här finns skildringar av spårvagnsresan ut till Kortedala, dit bara människor som arbetar med vissa saker åker. Resten kliver av inne i stan. Det krävs inte många meningar för Hållander att nagla fast hela klassamhällets uppbyggnad och natur, och det är väldigt skickligt gjort.

Hållander är även doktorand i pedagogisk filosofi. Till synes sömlöst väver hon in filosofins moralfrågor i vittnesskildringen från omsorgen, och lyckas därför med att samtidigt hantera vardagen och det existentiella.

Det kan man göra i en bok, men det är svårare att uppnå när man flänger mellan vårdtagare, från dörr till dörr, i verkligheten.

Men, nu finns den här boken; den är tillgänglig, snabbläst och intelligent. Alla som arbetar i omsorgen, alla som har omsorg och kan läsa, alla som har anhöriga som får eller ger omsorg borde läsa den. Och: alla som har reell makt i det här samhället måste läsa den.

Therese Eriksson