Konst mot utopier

De förslag för tillväxt och innovation som presenteras i den kortfattade rapporten från Rådet för Kulturella och Kreativa Näringar är närmast en utopisk vision om konstens roll i samhället.  En utopi där bolagsstrukturer, varumärkesbygganden och utmärkelser tillsammans premierar ”kvalitetsutveckling ur ett relevant efterfrågeperspektiv”.

Men från konstens sida finns det en misstro mot den sortens övergripande utopier.

Se bara på den pågående utställningen ”Samhället utan egenskaper” på Tensta Konsthall, där stora delar av den modernistiska utopin kritiseras. Curatorn Lars Bang Larsen vill omformulera den samhällskritiska konsten från 60-talet genom att rekontextualisera den.  En utgångspunkt är dokumentationen kring Palle Nielsens barnvänliga utställning ”Modellen. En modell för ett kvalitativt samhäller” som visades på Moderna museet 1968.

Tanken är att barnens lek både medvetet och omedvetet utmanar de förväntningar, de utopier, som samhället har.

Den bild av det marknadsinriktade samhället (och där antagligen det relevanta efterfrågeperspektivet är i centrum) som Mika Rottenberg manar fram med sina klaustrofobiska och rumsligt påtagliga videoinstallationer på Magasin 3 är snarast en dystopisk gestaltning av monotona arbetsförhållanden.

Med den arbetande kroppen i centrum skapar hon primitivt och absurt hopsnickrade versioner av det löpande bandet.

Men i installationen ”Cheese” antyds en utopisk drömvärld där gestostproduktionen på ett närmast rituellt och övernaturligt sätt sköts av en grupp extremt långhåriga och blonda kvinnor.  Något efterfrågeperspektiv verkar inte bekymra dem.

Thomas Olsson