Arbetet Live om Brecht

Det var cirka åttio personer som samlades kring Bertolt Brechts dikt ”An die Nachgeborenen”, i Jan Hammarlunds översättning ”Till dem som föds sedan”, ute i Kärrtorp, hos Teater Reflex, ja mitt i scenografin till föreställningen Den goda människan från Sezuan. Och en märkbart stor andel var såna som hade en alldeles egen relation till just den dikten, som i sin beskrivning av den engagerade människans hemlöshet och tvehågsenhet förmodligen kommer att leva vidare länge som prövosten och som historiskt vittnesbörd. Läs dikten här!

Den är skriven 1939, strax innan krigsutbrottet, i vad Brecht kallar ”mörka tider”. Jan Hammarlund var på plats för att läsa upp sin översättning, och avlöstes av Brecht själv, i en inspelning från 1951, vars musikalitet gjorde ett djupt intryck.

Därefter beskrev Lars Kleberg instruktivt hur Brecht går till väga för att visa upp glappet mellan hur samhället beskrivs, hur det fungerar och vad det skulle kunna vara. Poängen är att Brecht, som var passionerat intresserad av rättegångar, överlåter åt åskådaren att döma själv, och i bästa fall omsätta sina ställningstaganden i politisk handling.

Efter smakprov på den vackra, nyskrivna musiken ur föreställningen var det dags för samtal om dikten mellan Kleberg, John Swedenmark samt poeterna Göran Greider och Jenny Wrangborg, som till slut i all sin inbördes olikhet fick visa exempel på hur reflekterande, engagerad poesi kan se ut i dagens läge.

Samtalet handlade om en jämförelse mellan nittonhundratrettiotal och tvåtusentiotal, likheter i förtvivlan och skillnader i vilka frågor som är mest påträngande. Brecht var europé, medan vår värld är globaliserad, så till den grad att de som bär upp vårt relativa välstånd befinner sig långt utanför synhåll.

Dessutom tillkommer klimathotet som en dimension som hotar hela mänsklighetens existens. Brecht använder ”samtal om träd” som exempel på någonting som står utanför kampen för en bättre värld, vilket Greider som passionerad trädgårdsodlare kände igen sig i. Men träden är ju faktiskt konkret och symboliskt kopplade till själva överlevnadens grundvalar, på ett sätt som var svårt för Brecht att föreställa sig.

Mycket sades också om själva dikten. Den är ju notoriskt undflyende, och säger nya saker varje gång man läser om den (vilket förstås är ett bevis på dess storhet).

Brechts förmåga att på ett skenbart enkelt men egentligen ytterst raffinerat vis skapa tydliga motsatser var alla överens om som ett föredöme, och Lars Kleberg toppade samtalet genom att läsa upp en ungefär samtidig dikt av Brecht om dem som nästlar in sig i ett eskalerande svek för att förtjäna sitt levebröd.

Publikens uppmärksamhet var som nämnts på helspänn, och kulturredaktören utlovade att detta samtal måste få en fortsättning, på det att Brechts praktik måtte leva vidare. Det är således högst troligt att det kommer inbjudningar till fler sammankomster, om än inte i en så gemytlig miljö som Teater Reflex.

Observera att det bara är ett fåtal föreställningar kvar av den mycket sevärda föreställningen, i regi av Kent Ekberg. Biljetter bokas på teaterreflex.se.