Det finns en gata där ingen kan mitt namn. Där ingen kan någons namn, känns det som. Jag cyklar dåliga gatan fram och den heter Ersta gårdsväg. Den är min genväg hem.

En kort krök som kramar ett industriområde och nedlagt Icalager på västra sidan, utgör en gräns mot Årstafältet på östra. En av Stockholms icke-platser. En välja-bort-gata. En varför-står-det-plötsligt-tio-husbilar-här-och-puttrar-gata. En mörk återvändsgränd som jag når via cykelvägen.

När jag cyklar hemåt avväger jag mörkret, ivern att vara hemma, klockan, orken – och så väljer jag ibland en omväg.

Men så en stjärnklar kväll i höstas på väg hem från jobbet hände något. Jag valde den kortare vägen, valde mörkret, himlen, trädridån. Det var jag, cykeln, och himlen.

Jag och världsalltet.

Och det talade till mig, planterade en tanke som spred sig som luft i mina lungor: Ingen har rätt att göra mig något.

Så det så, sa världsalltet.

Jag har rätt att ta mig hem från jobbet i lugn och ro, utan att misstänka varje ljud, varje rörelse, utan en gnagande oro. Här cyklar jag och ingen har rätt att göra mig något.

Det var en så in i helvete skön känsla.

Så här i efterhand tänker jag att den där känslan inte var ny. I en annan tid, en tonårstid, brukade jag hämta kraft i himlens nattmörker. Jag gick kvällspromenader, jag nattorienterade i skogar och jag minns inte att jag någonsin var rädd. Inte ens den där gången som pannlampan slocknade och det tog mig en timme att hitta tillbaka till klubbstugan.

Under åren har visst en rädsla smugit sig på utan att jag riktigt förstått hur och när. Jag köpte mig en reflexväst för att kunna jogga i mörkret men den har blivit liggande. Och jag har faktiskt inte sett några kvinnor som mörkerjoggar, trots att jag spanat.

I Malmö ordnas en demonstration på Möllevångstorget i kväll: Ta natten tillbaka. Arrangörerna talar om de många brutala kvinnomord och överfall som ägde rum förra året i staden. ”På radion har någon tanklös snut varnat oss för att gå ut. Men det är fan inte vi som ska låsa in oss”, skriver arrangörerna till den ”kvinno- och transseparatistiska” aktionen.

Det är förstås så att andra kan göra saker även om de inte får. Jag vet inte om jag skulle känna mig så lugn om det gällde min egen dotter på väg att ramla dåliga gatan fram en sen kväll, men jag säger det ändå här:

Testa gärna tanken någon gång när det är du och himlen: Ingen har rätt att göra mig något.