Vers är nånting som varierar från språk till språk, därför att olika språk har olika byggstenar. Svenskan, som i så hög grad använder sig av tonhöjd, måste därför översätta inte bara orden från till exempel japanska eller klassisk grekiska, utan även hitta på ett eget sätt att räkna takt och rytm. Om ett japanskt skolbarn får i uppdrag att klappa takten till ordet ”Nippon”, klappar hen fyra gånger i snabb följd, där en svensk inte kan tänka sig annat än två taktslag. Om allt detta berättade akademiledamoten Tomas Riad vid en populärvetenskaplig föreläsning på Nobelbiblioteket förra veckan. Som så många moderna språkforskare undersöker han all världens språk och upptäcker att det finns hur många designer som helst, i olika kombinationer – men också vissa mönster som är omöjliga. I vers tillkommer dessutom uppdraget att aldrig bli så enformig att lyssnarna somnar. Men också dessa avvikelser följer bestämda mönster, olika från språk till språk och även mellan olika författare! Riads exempel var helt olika strategier hos Strindberg och Tegnér för att överföra det grekiska versmåttet hexameter till svenska. Alltsammans ett exempel på forskning som pryder sin plats i vår globaliserade värld, där det ständigt behövs flera måttstockar för att kunna anställa jämförelser mellan kulturer och epoker.