»Utbilda er och bryt strukturen!«

Marie Demker tog sig från arbetarklassen till en professur i statsvetenskap – inget självklart steg. Mamma uppmuntrade hennes kaxighet, förklarar hon.

Demonstrationen på internationella kvinnodagen i Göteborg avslutas på Götaplatsen, där Marie Demker håller ett tal.

Varför är just du utvald till dagens talare?

– Kanske för att jag ger en röst och ett ansikte åt kvinnor på ett sätt som anses positivt. Jag var den första professorn i statsvetenskap i Göteborg som var kvinna, till exempel. Och jag har mycket erfarenhet av att vara ensam kvinna i manliga församlingar.

Hur har det varit?

– Tufft. Men jag har haft förmånen att få en uppfostran som inte handla­de om att uppfylla traditionellt kvinnliga förväntningar. Jag är uppvuxen i arbetarklassen och där är det inte alltid självklart att kvinnor ska läsa och ta sig vidare, men jag hade ett starkt stöd från omgivningen och familjen.

Vad gjorde dina föräldrar?

– Särskilt mamma har uppmuntrat en viss grad av kaxighet. Trots att hon själv hade traditionella förväntningar på sig. Hon var hemmafru och sedan kokerska, men hon tog för sig i sitt sätt att vara, tog körkort tidigt. Och pappa var ute och reste mycket, så hon kunde styra och ställa och ta för sig.

Vad ska du prata om den 8 mars?

– Kroppslig integritet är ett tema för året här, och det är en fråga som fått aktualitet genom en dom från Svea hovrätt, om kvinnors rätt till sin kropp.

Den som rör en så kallad otrohetskontroll?

– Ja. Det är det vi har sett i andra delar av världen, att kvinnors kroppar är någon annans egendom. Redan 1973 berättade min far för mig om könsstympning. Det var inte allmänt känt i Sverige då, men han jobbade i Liberia. Han berättade egentligen för min mor. Det var inte meningen att jag skulle höra, han tyckte nog att det var alldeles för förskräckligt för mig, men det blev mitt feministiska uppvaknande. Ända sedan jag var i tonåren har jag försökt bekämpa det.

– Vi ser resterna av idén att kvinnans kropp är ett samhälleligt ansvar, medan mannens kropp är hans ansvar. Kvinnor måste ses efter, och det är väldigt repressivt. När jag tränar på löpbandet ser jag tv-program som jag inte skulle se annars, de handlar påtagligt ofta om hur kvinnan ska dresseras. Unga kvinnor ska banta eller anpassas till en samhällelig norm som ofta är kroppslig. Det finns en kroppsfixering som drabbar unga flickor särskilt hårt.

Vad ska du mer prata om?

– Mannen som norm, kvinnan som avvikande – jag tycker att det är ­oacceptabelt. Vi har olika erfarenheter och det går inte att ställa den enas över den andras. Det finns hur mycket som helst att prata om här. Ett kvinnligt perspektiv på politiken, hur vi bygger bostäder, hur arbetslivet ser ut, hur projekt organiseras. Och internt på arbetsplatser, där finns ofta ett manligt normtänkande, som hela tiden gör att kvinnor får spela dubbla roller.

Hur då?

– Kvinnor måste förstå hur andra fungerar, överskrida gränser, se saker från olika håll. Som klassresenär har jag också erfarenhet av detta. Man blir väldigt duktig.

– Män är som de är. Sällan eller ­aldrig behöver de gå in och ut ur roller.

Vad kan man göra för att förändra?

– Det handlar om små, små saker.

Kan du ge något konkret exempel?

– Jag tänker på den här filmen om jämställd snöröjning som gick runt på nätet. Karlskoga kommun hade insett att snöröjningen kunde ha en genus­aspekt. I stället för att prioritera stora motorvägar där män körde ensamma i bilar, började de med trottoarerna, där kvinnorna släpade runt på vagnar i snön. När de tänkte om, gjorde de inte det för att gynna kvinnor, utan för att de insåg att det var en massa människor som hade det jobbigt på trottoarerna. Det är ett typexempel på när man blir medveten.

Vad skulle du ge för råd till en arbetarkvinna som inte får samma uppbackning hemifrån som du fick, och som känner sig hämmad av genusstrukturer?

– Är det en ung kvinna skulle jag råda till utbildning. Att på olika sätt ta sig fram till högskolan är viktigt. Och det finns så många typer av utbildningar, det går att hitta en som funkar.

Och till en arbetarkvinna som har och tänker sig en framtid med ett arbetaryrke?

– Vi sitter för mycket fast i de ­strukturer vi är i. Det handlar nog om att våga bryta. Kanske finns det andra jobb i samma bransch som är bättre? Men på själva arbetsplatsen måste facket diskutera de här frågorna.

Vad har du själv gjort?

– Jag tycker att jag tjatar om de här sakerna varje dag. På mitt första jobb, en annonsbyrå, fanns det ingen fackklubb. Ingen vågade vara ordförande. Jag sa att jag kunde vara det, så det blev en klubb inom Handelstjänstemannaförbundet. Jag var inte ens myndig, hade just gått ut nian. Det visar kanske att man inte behöver vänta på att någon annan ska göra något.

Hur ser du på internationella kvinnodagens status i dag?

– Den är inte lika omfattande i samhället i stort som den var på 70- och 80-talen. Jag har en affisch här på dörren, vänta så ska jag kolla årtal – 1975 står det. Den har jag alltid haft uppe sedan dess. Det är en bild på kvinnor som bär upp taket på ett grekiskt tempel, några kvinnor säger: Nu går vi! Vilket förstås skulle få till effekt att templet rasar. Det fanns en medvetenhet om kvinnans betydelse och roll och kraft, på ett sätt som inte finns i dag.

Vad beror det på?

– Jag kan till viss del förstå det, väldigt mycket har gått framåt. Vi har en lag mot diskriminering, kvinnor förvärvsarbetar i väldigt stor utsträckning, vi har inga formella hinder för utbildning. Vi hade en Twitterkonver­sation nyligen, och mindes nostalgiskt, om än inte med glädje, de kvinnor som körde Vasaloppet i lösskägg, eftersom kvinnor inte fick köra loppet fram till 1980. Det är klart att det var en stark symbolisk fråga, lätt att engagera sig i.

Inte lika lätt med Tjejvasans vara eller icke vara?

– Nej, det kan man absolut diskute­ra, behöver vi ha ett särskilt lopp för kvinnor? Men sprängkraften är inte lika stor.

– Men om kvinnodagen kan vi i alla fall säga att den har en politisk dimension. I andra länder har den en märklig dimension där män ger kvinnor blommor. Vi har behållit dagen som en politisk kampdag.

– Och så blir den ju vad vi alla gör den till.