Maria Sveland blev förföljd och mordhotad, i synnerhet efter en artikel i DN om hur hatet håller på att ta över samhällsklimatet. Dramatiken i hennes nya bok, som just heter Hatet, handlar om hur hon gradvis lär sig att bemöta angreppen med kall analys, inte bara av dårfinkarna utan i synnerhet av vår tids systematiska nedvärdering av kvinnor i offentligheten, av feministiska perspektiv och krav, alltsammans gödslat med den tilltagande rasismen.

Sveland tränar upp sig från offer till genomskådare. Hon blandar dagboksanteckningar med en samtidshistorieskrivning som tar avstamp i Evin Rubars lögnaktiga dokumentär om kvinnojourerna och oskadliggörandet av partiet Feministiskt Initiativ. Sen går hon vidare och kartlägger gängen av manliga bloggare med biologistisk syn på könens skilda uppgifter, till exempel Pär Ströms utfall mot föreställningen SCUM-manifestet på TUR-teatern i Stockholm.

Poängen i analysen är att hela skalan samverkar. Från gliringar och förtäckta omyndigförklaringar, till mer eller mindre rumsren nätmobbning, ända bort till våldsbrott och terrorhandlingar. Grovt och småttigt spelar med i den stora hatsymfonin. Som man under läsningen får en känsla av att den håller på att överrösta allt annat.

Att manlighetens hotade privilegier har skaffat sig oförtjänt stort politiskt inflytande genom att liera sig med de högerextrema krafter som har så ruskigt stark medvind.

Och att bekämpandet av patriarkatets maktstrukturer därför fortfarande är en central politisk fråga.

John Swedenmark