Det är ett slags personkult på avstånd, detta att Hugo Chávez eftermäle så mycket kommer att handla om honom själv, och inte om den politik han varit med om att genomföra.

Venezuela har varit ett föregångsland för strategin att omvandla värdet av existerande naturresurser till utjämning av orättvisorna i samhället. Frågan borde därför inte handla om Chávez karaktär – även om statschefspsykologi är ett outtömligt intressant ämne – utan om den framtida förvaltningen av det gemensamt ägda.

Kan nationalstaten förfoga över rikedomar i form av råvaror på ett sätt som kommer alla medborgare till godo, och bli en plattform för motstånd mot kapitalets globala flöden, utan att hänga upp den politiken på ett affischnamn, med den risk för despoti det innebär att förändringen tillskrivs en enstaka person? Chávez samröre med ökända diktatorer gör honom till en av dem, men istället för att moralisera borde det vara vår uppgift att fundera över hur hans regim borde ha gjort i stället, givet att en håller med om att den omfördelning som äger rum i Latinamerika är en av de få hoppfulla utvecklingarna som äger rum i världen just nu, för övrigt med starka paralleller i vår närhet (Island). Och att fråga oss själva, och våra medier, varför det är så alltför lätt att hänga upp en politisk förändring på ett ansikte, och därmed sumpa många möjligheter till förståelse av vad som egentligen pågår.

John Swedenmark