Varje öde har sin röst

Det finns en magi i Joyce Carol Oates prosa som man kommer ännu närmare när nu hennes dikter finns på svenska. Hur det hela går till rent författartekniskt förstår jag inte, men det handlar om omedelbar själslig närvaro. Ungefär som när en skicklig skådespelare kan förebåda allt hen kommer att säga i pjäsen genom en kroppshållning anpassad speciellt för tillfället. Därför är varje dikt ett nytt öde; en personlig historia olik alla andras tornar upp sig bakom orden.

Urvalsvolymen Mörker och ömhet innehåller ett sextiotal dikter från 60-talet till ifjol, och de har var och en sin egen röst. Förmodligen skulle man kunna åstadkomma hundratals fler bra dikter genom att göra urval ur Oates prosaproduktion och ställa upp dem på olika långa rader. För åtskillnaden mellan prosa och poesi är falsk, den härrör från bokens uppdrag att vara en vara snarare än från inre egenskaper.

Här en dikt om pengar som samtidigt är lika självklar och inträngande som en bluessång:

$

Om du har det tänker du inte på det
så att skaffa dig det är ett sätt att glömma det
eftersom du kommer att tänka på det om du inte har det
och du kommer att bli bitter av att tänka på det eftersom
att tänka på det är att erkänna att du är
överlägsen alla dem som har det och därför aldrig behöver
tänka på det på det sättet som du efter döden
inte heller behöver tänka på döden.