Laga inte ifall
det inte är trasigt

Tusentals författare och översättare får möjlighet att utöva sitt underbetalda yrke tack vare att en avgift på varje lånad bok omsätts i avräkningar och stipendier, som sen fördelas rättvist av kollegor. Jag har själv varit inblandad i processen och kan gå i god för att den uppfyller alla medborgerliga krav.

Nu signalerar regeringen att de vill tafsa på de där pengarna, som även till stor del finansierar Författarförbundet och andra fackliga organisationer. Ur statens synpunkt är detta en utgift i budgeten, ett bidrag som bör fördelas av tjänstemän, och således ha en ytterst skakig framtid i sikte, år efter år.

Men konstruktionen sån den vuxit fram bygger på att bibliotekspengarna är en upphovsrättslig ersättning – och det är kulturpolitiskt väldigt effektivt att en stor del av pengarna hamnar hos t ex dem som är i början av sin karriär eller inte har så stor försäljning.

Byråkratin skulle äta upp en stor del av pengarna och dessutom inte vara på långa vägar lika träffsäker. Dessutom skulle de med säkerhet bli konkurrensutsatta i ett politiskt klimat som hela tiden vill skära ner de statliga utgifterna för att finansiera skattesänkningar.

Författarförbundets motaktion är inte bara ett självförsvar av ett fungerande system – if it ain’t broken, don’t mend it – utan också ett led i den mer generella kampen för att hejda trenden att politik ersätts med förvaltning och att samhällsfunktionerna underställs ett företagsekonomiskt tänkande.

John Swedenmark