Viger gudlöst

Allt fler vill gifta sig borgerligt – men vill ändå ha en högtidlig ceremoni som speglar allvaret i handlingen. En av dem som viger människor som inte vill ha någon gud inblandad är Anéa Elfving, Sekoombudsman och S-politiker i Gävle. För henne är det ett hedersuppdrag.

Det är trångt i Enneska salongen i Gävle stadshus. Runt 50 gäster följer ceremonin. Två ja följs av en kyss och kamerorna går varma. Cheeryn Pettersson har just gift sig med Roger och blivit fru Lilja.

Seko-ombudsmannen Anéa Elfving har vigt ”en kvinna full av skratt och en väldigt kärleksfull man”. Den formuleringen kom till efter ett möte med brudparet och av gästernas reaktioner att döma träffade hon rätt.

– Jag försöker variera texten och utgå från personligheterna, säger hon.

Cheeryn och Roger är inte så kyrkliga av sig. Därför valde de att gifta sig borgerligt.

– Men vi ville ha en riktig ceremoni också, berättar Cheeryn.

Det har de fått. Släkt och vänner lär inte bli besvikna. Det här är ingen snabbvigsel av 70-talsmodell. Akten inramas av sång, musik och diktläsning. Det blir många fototillfällen och en och annan tår. Sedan följer middag och dans på Bomhus Folkets hus.

– Borgerliga vigslar blir vanligare, men även de som gifter sig borgerligt vill ha en ceremoniell inramning, berättar Anéa Elfving.

Cheeryns och Rogers vigsel var i det större formatet. Anéa Elfvings nästa vigsel en timme senare är raka motsatsen. Bara de som absolut måste vara där är på plats – brudparet och två vittnen.

Anéa Elfving är inte bara vigselförrättare denna dag. När brudparet kommer en timme i förväg blir hon Seko-ombudsman i några minuter. Bruden är tågmästare, Seko-medlem och gravid i sjätte månaden. Hon har ansökt om havandeskapspenning, men Försäkringskassan säger nej.

– Du borde överklaga. Ring mig på måndag.

Anéa Elfving började jobba som telefonist 1980. Hon hann med alla möjliga jobb först på Televerket, sedan på Telia, innan hon blev anställd på Seko 1995, först som assistent och sedan som ombudsman i Gävle.

2007 fick hon jobb på förbundskontoret i Stockholm. Hon sköter statistik, medlemsredovisning och kultur och tågpendlade i fem år till i höstas. Då fick hon ett kontor i Gävle.

– Nu kan jag gå på bio en vardagskväll.

Ett försenat tåg stoppade så när ett äktenskap när hon fortfarande hade jobbet i Stockholm. Det blev stående i Uppsala. Det hjälpte inte att tåget stod vid perrongen. Ingen fick gå av, inte ens en tågpendlande vigselförrättare med ett väntande brudpar.

Det krävdes många mobilsamtal innan hon lyckades hitta en vigselförrättare som hoppade in med kort varsel.

Anéa Elfving är S-politiker i Gävle. Hon har haft tunga uppdrag. För fyra år eller så sedan ringde systersonen Patrik upp och talade om att han tänkte sig gifta sig med Anneli.

– Jag vill att du viger oss. Du som är med och bestämmer överallt kan väl bestämma det också.

Riktigt så enkelt är det inte, men hon fixade ett förordnande. Det var ett hedersuppdrag. Systersonen står henne nära. Och sedan har det fortsatt av bara farten. Det kanske har blivit 100 eller 120 vigslar vid det här laget.

– Jag är jätteglad att jag började med det här. Det ger en andlig påfyllning som jag inte får på jobbet, även om man faktiskt kan få en viss andlig påfyllning av statistiken också.

Några vigslar minns hon bättre än andra. Den 11 november 2011, det vill säga 111111, vigde hon sju par. Första vigseln startade klockan 11.11. En gång vigde hon Eva Bertholz och Ove Qvist, arbetskamrater och livskamrater sedan nästan 30 år, i innercirkeln på Råsunda fotbollsstadion. Det var ett AIK-bröllop. Alla var klädda i gult och svart – utom vigselförrättaren, som var ovetande.

– Annars hade jag tagit Brynäs färger.

Hon för bok över alla vigslarna. Det är hennes personliga minnesanteckningar.

Själv är hon ogift.

– Jag har aldrig varit gift eller förlovad och jag lever ensam. Jag hoppas att det inte är något dåligt omen.