Som en skrämd fågelunge satt en ung asiatisk kvinna vid incheckningen på flygplatsen i Bahrain, ett litet emirat på Arabiska halvön. Det var orolig arabisk vår 2011. Saudiska trupper hade just rullat in i öriket för att slå ned resningen mot Bahrains kungafamilj.

Detta uppror hade den unga kvinnan ingen del i. Hon talade varken arabiska eller engelska. På flygplatsen kunde hon inte göra sig förstådd med någon. Men hon visade fram sin biljett för mig. Hennes plan till Kuala Lumpur skulle lyfta om 30 minuter.

Vi rusade fram till incheckningsdisken. En tjänsteman sprang med henne till avgångshallen. När han kom tillbaka frågade jag om kvinnan hann med sitt plan. Nej, sa han. Hon blev stoppad av gränspolisen. Hon saknade utresetillstånd från sin ”sponsor”.

Det betydde att hennes arbetsgivare åter kunde slå klorna i henne.

Denna unga malaysiska är en av flera miljoner mig­rantarbetare på den arabiska halvön. Man träffar på dem på byggen, som chaufförer, städare, vägarbetare, hotellpersonal och ibland i chefsfunktioner. Längst ned på stegen står hus­hållsarbetarna, som ofta saknar arbetskamrater. Malaysiskan på flygplatsen var en av de rättslösa som bara såg en utväg: att fly från sin arbetsgivare. I stället hamnade hon i häkte.

Jag tänker på henne när jag ser statistiken: I världen arbetar mellan 50 och 100 miljoner människor i privata hushåll, enligt ILO. Åtta av tio hushållsanställda är kvinnor.

I Libanon på ett skyddat boende har jag träffat hembiträden och barnflickor som rymt. De berättade om arbetsgivare som låst in dem, inte betalat löner, satt dem på svältkost, misshandlat eller våldtagit dem. I Gulfstater som Saudiarabien, Kuwait, Bahrain och Qatar hör jag andra skräckexempel på modernt slaveri.

Där finns naturligtvis motsatsen: familjer som låter barnflickor eller kökspersonal arbeta på ordnade tider, som betalar ut avtalad lön och låter dem ha fridagar.

Sedan 2011 finns också en ILO-konvention som ska stärka skyddet för hushållsarbetare. Men bara fyra av 185 medlemsländer har ratificerat konventionen än så länge. Filippinerna – med två miljoner hushållsarbetare runt om i världen – är ett av dessa fyra länder.

Jag träffar en indier som arbetat 30 år som chaufför i Gulfstaterna. Han har bara råd att resa hem vartannat år. Men han håller ut och sliter för att kunna skicka pengar till döttrarnas utbildning – så att de ska slippa ta pigjobb utomlands.

Bitte Hammargren
frilansjournalist, rapporterar från Turkiet och Mellanöstern.