Den 15 juni förra året toppade vi Arbetet med en positiv nyhet, åtminstone för anställda i hemtjänsten. Arbetsmiljöverket hade utfärdat ett vite mot Leksands kommun som ålades att skaffa arbetskläder till hemtjänsten.

Skyddsombudet Madeleine Karlsson hade begärt föreläggandet.

– Det känns bra att Arbetsmiljöverket har samma uppfattning som jag, sa hon då.

Och kommunen fann sig och tänkte betala fem miljoner för vettiga arbetskläder.

Men ångrade sig. Och nu visar det sig att Arbetsmiljöverkets experter inte alls anser sig ha stöd i lagen att kräva att arbetsgivarna betalar arbetskläderna. Bara att arbetsgivaren ser till att de som jobbar använder arbetskläder – och dessutom att kläderna tvättas i minst 60 grader.

Nu ska hela arbetsklädesnurren upp i en högre rättslig instans. Inte kan det vara lätt för ett skyddsombud att begripa den här ordningen. Läs mer här.

Arbetsgivarna hotas alltså med vite om de inte beordrar de anställda att köpa separata arbetskläder?

I så fall borde lagen ändras. Eller kläderna drivas i avtalsförhandlingar, och det har säkert redan gjorts. Jag har inte kollat, men jag kan ge mig den på att overaller och uniformer tillhandahålls gratis oftare i typiskt manliga yrken. Har jag fel?

Har ni hängt med i vår serie om världens migranter – den där arbetskraftsimporten – eller är de exporter?

Den här veckan landar vi i Bangkok. När jag läser skribenten Johan Augustins beskrivning av denna på många sätt underbara stad och ser fotografen Jonas Gratzers fantastiska bilder, känner jag att jag längtar dit.

När jag lite längre ned i texten möter den smutsiga tvååringen i mamma Porns famn tappar jag lusten att någonsin åka till Thailand igen. Kambodjanska Porn vet att det är lättare att tigga när barnet är med. Och jag unnar henne pengarna. Ändå – så sorgligt.

En äldre släkting till mig, som nu är borta och saknad, slutade i 80-årsåldern att ta till sig nyheter och information om läget i andra länder. Förtvivlan blev för stor. Hon blundade och tittade i stället på blommor i sin flora.

Så hon hade förmodligen bläddrat förbi Erik Larssons text om en helt vanlig arbetsdag för Gift Muti, facklig ledare i Harare.

Säkerhetspolisen övervakar hans arbetsplats och det händer att poliserna stormar fackets möten.

Och jo – han är rädd.