Under en period slukade jag skildringar av livet i fängelse­celler.

När krigsförbrytaren Albert Speer låstes in i Spandau förklarade han att han var besatt av att verkligen använda tiden i isoleringen. Han läste, skrev – och promenerade runt, runt på den inhägnade fängelsegården.

Så började han mäta promenaderna och märkte ut på kartor hur långt han gått. Han gick genom Tyskland, kom in i Asien och beställde guideböcker över länderna han passerade. Han gick genom Sibirien, knallade över Berings sund och när han frigavs 1966 hade han nått Guadalajara i Mexiko.

I tolv år satt Caryl Chessman i San Quentin, dömd mot sitt nekande till döden för kidnappning, innan man gasade ihjäl honom 1960. Cellen i Death Row var tre och en halv meter lång och en och halv meter bred.

Därute hade han varit en kriminell värsting, inne i cellen började han studera juridik, skaffade skrivmaskin, skrev artiklar och flera böcker varav en blev en stor internationell bestseller.

Jag förstår nu vad detta mitt intresse för fängelseceller bottnade i:

En längtan efter begränsning och ett mer överblickbart liv.

Vi badar i en ocean av möjligheter och nästan vad som helst går att nå när som helst bara vi sträcker ut handen. Allt är öppet, ingenting är söndagsstängt. Utbudet pågår hela tiden, oväsendet är öronbedövande och valen oändliga.

Och hela tiden är det upp till dig och mig.

Detta larm och denna stress försvagar sinnet. Begränsningarna i cellen stimulerar det.

Vem tycker det är kul att spela tennis utan linjer?

Så långt har det gått att jag önskar den gamla långfredagen tillbaka. Alla affärer stängda, ingen bio, ingen tv, pubar och restauranger mörka och igenbommade.

Och på radion bara förstämd klassisk musik. Har du glömt att köpa mjölk får du dricka vatten.

Min brorsa – som inte är den känslomässiga typen – återkommer ständigt till när ett snöoväder under natten slog ut precis allt i radhusområdet där han och familjen bodde.

Ingen kom därifrån på morgonen, vägarna var igenkorkade, elen och telefonerna utslagna, affärerna – som det ändå inte gick att ta sig fram till – stängda.

Det var en av de roligaste dagarna min brorsa och hans familj upplevt. Begränsningarna var en utmaning och fick alla i kvarteret att bli kreativa och komma samman. Man hjälptes åt att skotta snö och de som hade primuskök kokade kaffe och lagade mat åt de som inte hade.
”Men du! Vi har en himla massa köttfärs som håller på att bli förstörd i frysen. Ta med barnen och kom över till oss sen och käka!”

En kompis till mig berättade om en skrivarkurs hon var på där första övningen var att skriva precis vad som helst precis hur som helst. Hela gruppen förlamades – en förlamning som släppte när de beordrades skriva fjortonradiga rimmade sonetter.

Här är det nu dags att avsluta med brasklapparna:

Nej, jag vill inte tillbringa resten av mitt liv i Spandau eller San Quentin.

Nej, jag vill inte ha det som i Nordkorea och jag vill inte leva i en evig långfredag.

Jag önskar bara att alltsammans vore lite mer – rimligt.