Please buy roses!

Please buy roses! Bibi, 8, och hennes syster Losia, 11, som inte vill säga sitt efternamn, hjälper till att försörja sin familj i nattklubbsmeckat, där de säljer rosor och tjänar ­ungefär 30 kronor vardera varje natt. Vännerna i deras ålder sover när flickorna är ute på gatorna och jobbar hårt.

 

MIGRANTER del 2.  Världsmetropolen Bangkok kokar av kommers, turism och nöje. I jakt på jobb och pengar drar storstaden till sig fattiga migrantarbetare från andra asiatiska länder. Att förbli ­samhällets underklass är priset de får betala.

Ali flippar vant över rotin, så att den gyllenbruna pannkakan blir jämnt stekt över grillen. Maträtten tillhör den indiska kulturen, precis som den seniga 19-åringen som för tre år sedan kom till Bangkok från det stora landet i väst – för att försörja sig och spara pengar till sina föräldrar i hemlandet.

Han står några kvarter bort från den hos turister populära sky-baren Sirocco. Men han kommer snart att förflytta sin pannkaksvagn som är försedd med hjul och draganordning – för det gäller att hela tiden vara på platser där thailändare och turister passerar. En pannkaksförsäljare måste få ut största möjliga vinst från varje halvdygnspass – som sträcker sig från eftermiddagen fram till några timmar efter midnatt.

Ali är 19 år och har redan tillbringat tre år på gatorna i den thailändska huvudstaden. Han kommer från en by i östra Indien vid Bengaliska viken, nära gränsen till Bangladesh, och har liksom sin bror och sina vänner insett att han måste tjäna sitt levebröd i ett annat land än sitt eget.

 

Ali, som inte vill uppge sitt efternamn, tillhör den växande skaran migrantarbetare från Syd- och Sydostasien som vill ta del av den växande ekonomin i Thailands huvudstad, och som försörjer sig på jobb som thailändare ofta inte vill ta. De hamnar i en arbetarklass utan skyddsnät och blir ofta utnyttjade. Ali berättar att varken han, brodern eller vännerna, som alla har liknade jobb i staden, har arbetstillstånd – och att polisen drar nytta av det på sitt eget sätt.

– Vi måste betala dem 1 500 baht (cirka 350 kronor) var i månaden för att få jobba här.

Efter att ha mutat den lokala polisen blir det en femtiolapp per arbetsdag över till honom – för ett tolv timmar långt arbetspass. Det kanske låter lite, men det är mycket mer än han hade tjänat i hemlandet.

– Problemet är det finns få jobb i Indien, de ger inga pengar, och det är lättare att hitta jobb här än i både Malaysia och Singapore, klargör han.

Khao San road är fullpackad med faranger – västerlänningar – som går omkring i linnen, sandaler, några med Singha-ölflaskor i händerna. Matstånd med friterade gräshoppor eller tropiska juicer, klädstånd, väskstånd, henna-tatuerare  – allt blandas i en enda stor asiatisk tecknad serie. Dansmusiken dånar – långt över vad som är tillåten västerländsk decibelnivå, och gör det näst intill omöjligt att ens försöka ha en vanlig konversation med någon. Barerna och nattklubbarna längs med den trånga gågatan, vill få in snabba cash och till det behöver de inkastare, så billigt som möjligt.

Kyaw Mour, 25, från Nepal håller upp en skylt som annonserar ”very strong bucket: 200 baht” – en sprithink för 40 kronor. Mörka påsar under Kyaws ögon konfirmerar hans arbetsschema.

– Jag står här mellan 19 och 07 varje natt, säger han.

Kyaw Mour, 25, från Nepal har jobbat som inkastare på Khao San road i fyra år. Slitet är hårt och dagarna långa – upp emot tolv timmar. Men hemma i Katmandu hade han aldrig tjänat de 70 kronor per dag som han får här.

Under ett halvt dygn som inkastare tjänar han 70 kronor, knappt vad två sprithinkar kostar. Han har till skillnad från Ali arbetstillstånd, men det spelar ingen roll när man tillhör gruppen billig arbetskraft.

– Alla jag känner tjänar lika lite, det är ju inga thailändare som vill jobba med detta, så lönerna pressas ner – det finns alltid någon som vill göra jobbet för lite pengar, säger han samtidigt som han försöker få några faranger att köpa de, i deras ögon, billiga drinkarna.

Överförfriskade västerlänningar blir ofta givmilda när de ser barn som tigger, det har en kambodjansk familj lärt sig; mamma Porn, hennes barn Ple och Jia, och moster ”A” har Khao San Road som arbetsfält nattetid. På dagarna tigger de utanför något tempel, helst där många turister passerar, och de sover på busshållplatser.

Mamma Porn, 32 (till vänster) hennes syster ”A”, 35, och barnen Ple, 11, och Jia, 2, lever en tuff vardag i Bangkok sedan de lämnade Kambodja. De är tvungna att tigga för att barnen ska slippa gå hungriga.

 

Porn slänger nervösa blickar omkring sig: När som helst kan polisen dyka upp och skicka ut familjen ur landet, eftersom de är här olagligt. När hennes man dog för en månad sedan såg Porn ingen annan utväg än att åka dit pengarna finns. Jia tittar upp från sin mammas famn. Tvååringen är smutsig i ansiktet, men de stora bruna ögonen kan få vem som helst att öppna plånboken.

– Vi har det bättre här än vi hade det i Phnom Penh, säger Porn och tvingar fram ett svagt leende.

Thong Lo är en gata med betydligt mer klass än Khao San road, här har nattklubbarna flotta entréer med vakter, och sportbilar som Lamborghini och Ferrari dominerar på parkeringsplatserna utanför.

Den exklusiva miljön är arbetsplatsen för två burmesiska systrar: Losia, 11, och Bibi, 8. Varje natt mellan 01 och 03 skickas de hit av sin mamma för att sälja rosor, vita och röda, för fem kronor styck. Svettpärlorna löper längs pannan på Bibi, när hon i flip flop-sandaler och med utsträckta händer, springer i kapp ett till synes förälskat par som nyss lämnat en nattklubb.

– Please buy roses, ropar hon, och vädjan lyckas, då den unge killen ler och ger henne några sedlar i utbyte mot ett par röda rosor.

Båda flickorna är extremt smala, men ser propra ut, med långt flätat svart hår, och Losia har guldiga örhängen som glimmar till i skenet av gatubelysningen. Hon berättar att deras pappa är död så de måste hjälpa till med att försörja sin mamma, äldre syster och bror.

Familjen bor i en förort till Bangkok, och tjejerna, som båda är födda i staden, har en slags beskyddare: en pojke som ser ut att vara i samma ålder som Losia. Han håller hela tiden ett vakande öga över dem när de säljer sina rosor, och brodern kommer sedan och hämtar dem med bil i slutet av varje arbetspass.

Blir ni aldrig trötta på att jobba varje natt, och hur hinner ni med skolan?

– Vi sover till tre på eftermiddagen och sedan går vi till Pondok (en slags muslimsk skola), där vi bara har en lektion om dagen, berättar Losia.

Engelskan går hyfsat, språket har de snappat upp på stans gator, när de i jakten på snabba pengar har pratat med faranger. Det brukar bli omkring 60 kronor var på en natt.

Trots att ingen av deras vänner är ute på nätterna och säljer blommor, så tänker de fortsätta med jobbet.

– Ja, det måste vi. Mamma klarar sig inte utan oss, säger Losia innan hon och Bibi springer fram till ett thailändskt par som skrattandes lämnar en bar.

Hur ser då thailändarna själva på alla migrantarbetare, med eller utan giltiga papper, som vill tjäna pengar och tar jobben?

Inte alla är positivt inställda. En äldre thailändsk dam, med stramt bakåtkammat grått hår, som jobbar i ett klädstånd bredvid berättar att turister ofta inte ser skillnad på kambodjaner och thailändare.

– De är ju låg klass, och när faranger tar bilder på dem så tror de att det är vi som sitter och tigger. Kambodjanerna visar upp en dålig bild av Thailand, säger hon bestämt.

Enligt Surat Horachaikul, professor i statsvetenskap på Chulalongkorn university i Bangkok, handlar det om immigranternas finansiella status – om de ska bli respekterade av samhället eller inte.

– Jag har själv indiskt ursprung men jobbar som professor – då blir man accepterad, säger han och fortsätter:

– Det blir också de tusentals indier som kommer till Bangkok för att jobba inom it och på banker, de som kallas ”indier med vit krage”.

Värre är det enligt Surat för sådana som Ali som säljer mat på gatan. De kallas ”indier som säljer nötter” och blir ofta diskriminerade.

Problematiken med immigrationsströmmen till Bangkok beskriver han som ”ett dilemma”.

– Jag säger ofta till thailändare som klagar på immigranterna: Ni vill ju ha billig arbetskraft, så ni behöver dem, eller hur? Och de hade ju inte kommit hit om det inte fanns så många lediga jobb …

Johan Augustin