Jag såg en intervju med en medlem av familjen som äger Fiat. Han konstaterade att han inte bestämt hur han ska rösta i parlamentsvalet den 24 och 25 februari i Italien, men att han redan vet att han måste välja det han tycker verkar minst dåligt.

Det är känslan som större delen av italienarna har i dag. Få röstar på någon de verkligen tycker om eller tror på, utan försöker bara hitta någon som inte känns helt fel. Den vanligaste kommentaren i Italien i dag är att politikerna borde göra som påven och avgå innan deras mandat är över.

Den här totala avsaknaden av förtroende har ingenting med partitillhörighet att göra. Inte ens de jag känner som väljer ett av de traditionella partierna av övertygelse, känner någon entusiasm inför dem de röstar på.

De politiska diskussionerna i Italien i dag går ut på att kritisera och förlöjliga politikerna. De får hela skulden för den ekonomiska katastrofen Italien befinner sig i. Det är enklare för väljarna än att se sanningen i vitögat och inse att det egentligen är de själva som velat ha det så här. De flesta har någon gång använt sig av mutor och kontakter för att få det de vill ha eller behöver, och nästan alla har fått ta del av slöseriet med statliga pengar på något sätt.

De diskussioner jag haft med vänner och bekanta det senaste året har ofta handlat om just detta. Att Italiens politiker visst skulle behövas bytas ut, men att det inte är lösningen på alla landets problem så länge inte italienarna själva börjar förändras. Och det är något de flesta kämpar emot.

En känd komiker sa i en monolog i tv häromdagen att problemet med de italienska politikerna är att de är italienare precis som sina väljare. Visserligen med alla drag lite överdrivna jämfört med den vanlige italienaren, men ändå italienare.

Men trots all misstro och drivande med politikerna kommer runt två tredjedelar av italienarna ändå att rösta på de två traditionella blocken: Demokratiska partiet (en sammanslagning av vänsterpartiet och kristdemokrater) och Berlusconis högerallians.

Det som verkligen avgör valet är vad den resterande tredjedelen av de italienska väljarna kommer att rösta på på söndag och måndag.

De senaste, hemliga, opinionsundersökningarna visar att premiärminister Monti knappar in på Berlusconi. Samtidigt närmar sig komikern Beppe Grillos missnöjesrörelse ”5 stjärnor” tjugo procent, trots att hans diktatorsfasoner fått honom att jämföras med Mussolini. Antimaffiaåklagaren Ingroias vänsterrörelse Civila revolutionen kan kanske komma över spärren på fem procent.

Oavsett hur procentsiffrorna ser ut när valurnorna stänger den 25 februari så kommer Italien att ha en svag regering utan egen majoritet. Det vet alla italienare och det kanske är därför som nästan ingen känner entusiasm inför framtiden.

Kristina Wallin