Dubbla bud om arbetskläder

Arbetsmiljöverket kräver att kommunerna ska införa arbetskläder i hemtjänsten. De som inte gör det hotas med viten. Men samtidigt vägrar myndigheten ta ställning till vem som ska betala kläderna – arbetsgivaren eller arbetstagarna?

Arbetet reder ut turerna kring arbetskläder i hemtjänsten som just nu är föremål för ett dussin processer i förvaltningsrätter runtom i landet.

Som Arbetet skrivit tidigare var det i slutet av maj förra året som Arbetsmiljöverket för första gången krävde av en arbetsgivare att införa arbetskläder i hemtjänsten. Kommunals skyddsombud Madeleine Karlsson på Djura hemtjänst i Leksand hade tröttnat på alla löften om arbetskläder som aldrig infriades. Hon anmälde kommunen till Arbetsmiljöverket och fick alltså igenom sina krav med stöd av arbetsmiljölagen.

Till en början sade arbetsgivaren att beslutet inte skulle överklagas och personalen skulle få sina arbetskläder. Det skulle visserligen kosta runt fem miljoner, men det priset var kommunen villig att betala.

Men när arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) insåg att beslutet kunde bli vägledande i hela landet backade kommunen och gick vidare till förvaltningsrätten i Falun. Där ligger nu landets första rättsfall om hemtjänstens arbetskläder, och utfallet kan bli avgörande för ungefär ett 20-tal kommuner som hittills fått samma krav från Arbetsmiljöverket.

Just nu väntar en del av målet på avgörande i Högsta förvaltningsdomstolen. Madeleine Karlsson har nämligen krävt att få gå in som part i målet och fått avslag i två instanser, förvaltningsrätten och kammarrätten.

– Om Madeleine förlorar tvisten vill hon överklaga domen, men det kan hon inte göra eftersom hon inte är part i målet. Därför måste vi få in henne som en part, förklarar hennes ombud Anneli Ohlsson Anderbjörk vid LO-TCO Rättsskydd.

I samma veva som Leksand överklagade Arbetsmiljöverkets beslut satte Kommunal i gång en kampanj där samtliga skyddsombud inom hemtjänsten uppmanades att följa Madeleine Karlssons exempel.

För Kommunal är arbetskläderna också en fråga om jämställdhet eftersom dessa aldrig brukar vara ett problem i manligt dominerade yrken. I många år hade facket försökt lösa frågan avtalsvägen, utan framgång. Nu ville man driva igenom sina krav med stöd av arbetsmiljölagen i stället.

Sedan dess har anmälningar från skyddsombuden haglat in till Arbetsmiljöverket. Ett tiotal av dem fick svar vid årsskiftet och det blev avslag i samtliga fall. Något som förvånade skyddsombuden eftersom deras anmälningar var identiska med den som Madeleine Karlsson stod för.

Vad skyddsombuden inte visste är att Arbetsmiljöverket efter Kommunals kampanj hade fastställt en intern policy för hur inspektörer och jurister ute på distrikten skulle hantera frågan framöver.

Dokumentet (som heter Inspektionsstöd angående krav från skyddsombud på arbetskläder vid arbete inom kommunal omsorg) innehåller två motstridiga linjer:

Å ena sidan står det att ”Arbetsmiljöverket saknar författningsstöd för att ställa krav på att arbetsgivaren ska tillhandahålla arbetskläder”.
Å andra sidan står det: ”När det gäller arbetskläder finns stöd i arbetsmiljölagen och i Arbetsmiljöverkets föreskrifter för att ställa följande krav:

• att kortärmade arbetskläder används,

• att arbetskläderna endast används på arbetsplatsen,

• att det finns ombyte i de fall arbetskläderna blivit smutsiga eller våta,

• att tvätt av arbetskläder sker i minst 60 grader,

• samt att arbetsgivaren ansvarar för tvätt av arbetskläder.”

Det betyder kort sagt: Arbetsmiljöverket ska kräva arbetskläder i hemtjänsten, men inte att arbetsgivaren ska stå för kostnaderna.

Det betyder också att myndigheten numera har en motsägelsefull rutin: De skyddsombud som tar upp kostnadsfrågan i sin anmälan, får avslag. De som inte gör det får igenom sina krav. Ibland handlar det om ett och samma skyddsombud, som först får avslag och kort därefter bifall i ett separat beslut. Det gör att många skyddsombud har svårt att hänga med i de olika turerna från Arbetsmiljöverket.

Monica Smidje är ett av Kommunals åtta huvudskyddsombud i Malmö som strax före jul fick avslag från Arbetsmiljöverket. Nu har de fått ett nytt beslut från myndigheten, där det står att arbetsgivaren måste säkerställa att personalen alltid använder arbetskläder och att kläderna enbart ska användas på arbetsplatsen. Monica Smidje är både glad och förvånad.

– Det är exakt samma krav som vi har ställt och fått avslag på tidigare, säger hon. Skillnaden är att Arbetsmiljöverket inte säger rakt ut att arbetsgivaren ska köpa kläderna. Men det är ju enda sättet att uppfylla verkets krav.

Pia Lindqvist är jurist på Arbetsmiljöverket och hennes namn står under myndighetens yttranden i målen hos förvaltningsrätterna.

Hon slår fast att det inte finns något stöd i lagen för att kräva att arbetsgivaren ska stå för arbetskläderna. Det enda som står om arbetskläder i lagstiftningen är att de inte får innebära någon risk. Jobbar man med en borr ska man inte ha fladdriga ärmar. Och det har ingen koppling till arbetsgivaren.

Däremot kan myndigheten ställa krav på hygienrutiner och skyddskläder, som inom hemtjänsten består av plastskynken, handskar och munskydd. Det ska personalen alltid ha när man riskerar komma i kontakt med kroppsvätskor, och det ska arbetsgivaren stå för. Det är alltså skillnad på skyddskläder och arbetskläder, förklarar hon.

– För oss är arbetskläder det man har på sig när man jobbar, det kan vara privata kläder, men det kan också vara något som arbetsgivaren köpt.

Men varför ställer då Arbetsmiljöverket krav på arbetskläder? Pia Lindqvist kan inte svara på den frågan, utan hänvisar till verkets experter.

– Det är den tolkningen som våra experter har gjort. Vi kan ställa krav på hur man ska handskas med de kläder man jobbar i, men vi kan inte ställa kravet på att de ska betalas av någon.

Konsekvensen är väl att arbets­tagaren själv får stå för kläder­na?

– Ja, jobbar i sina egna jeans och sin egen tröja gör man ju alltid.

Men Jenny Persson Blom, som är sakkunnig på Arbetsmiljöverket, har viss förståelse för att de motstridiga budskapen skapar förvirring.

– Det blir ett litet problem naturligtvis, det kan jag förstå. Det är ett glapp i lagstiftningen kan man säga. Det blir enklare om arbetsgivaren står för arbetskläderna men vi kan inte ställa det kravet.

Vilket svar skyddsombuden får beror på vilken anmälan de gjort, förklarar hon. Om en anmälan innehåller krav på att arbetsgivaren ska stå för kläderna blir det avslag.

Vill man få igenom sina krav ska man alltså inte ta upp kostnadsfrågan?

– Ja, så är det om man förenklar, men det måste fortfarande prövas från fall till fall.

• »Vi måste få veta vad som gäller«