Den osynliga handen av Isaac Rosa. Översättning från spanska Annakarin Thorburn. Astor förlag.

En namnlös kvinna har som arbete att med högsta marschfart maskinskriva av Marx inför en publik:

”Det är inte slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på borden, utan deras eget vinstintresse. Hon stannar upp i skrivandet ännu en gång, och läser om den senaste meningen. Hon suddar ut den och skriver: Det är inte slaktarens, murarens, sömmerskans, telefonförsäljarens, mekanikerns, servitörens, städerskans, tjejen med lådornas, lagerkillens, datateknikerns, vaktens eller kontoristens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras eget vinstintresse. Hon trycker på nytt på raderingstangenten, tar bort och skriver om meningen igen: Det är inte det här projektets mystiska upphovsmans, raderar, den här föreställningens, raderar, den här teaterns, raderar, den här cirkusens. Hon raderar allt och börjar om med samma tanke: Det är inte välviljan hos den person som nu ligger bakom det här som ger oss mat på bordet, utan dennes eget vinstintresse. Hon suddar ut igen och återgår till den ursprungliga meningen: Det är inte slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras eget vinstintresse. Vi vänder oss inte till deras medmänsklighet utan deras egenkärlek, och vi talar aldrig med dem om våra behov utan om deras vinning. Hon släpper fingrarna från tangentbordet, masserar händerna, sträcker armarna bakåt och böjer ryggen. Hon dricker vatten ur en vattenflaska.”

Hon är en av de många medverkande i den märkligaste bok om arbete som kommit ut på bra länge: Den osynliga handen av Isaac Rosa (Astor förlag). Skickliga yrkesutövare är anställda för att utföra sitt arbete inför publik, som ett slags underhållning. Gradvis vinner de medvetande över sin obegripliga situation och ägnar sig åt små uppror. Också de ingående beskrivningarna av de monotona arbetsuppgifterna har en märklig lyster, mycket tack vare översättaren Annakarin Thorburns gedigna insats.

Vad är det boken skildrar? En värld där arbetet blivit en exklusiv fetisch? Ett samhälle där alla känner sig övervakade som fångar och beundrade som artister? Läsningen upphör aldrig att konfundera, alltmedan frustrationen växer. Man är ju som läsare en del av den förfärliga pöbeln på läktaren.