I förra veckan gick många modiga offentliga kvinnor ut och berättade om de mejl fyllda med hat och hot som i en aldrig sinande ström landar i deras inbox. Detaljerade beskrivningar av hur de skulle våldtas, misshandlas och dödas. Mängder med kommentarer om deras utseende. Ibland skrev hatarna också något om deras åsikter. Men framförallt handlade mejlen om hur de såg ut och hur de skulle utsättas för olika typer av sexuella övergrepp. I debatten kom det att kallas näthat. Jag vill att vi ska kalla det kvinnohat eller ännu hellre mäns hat mot kvinnor. Och jag vill att vi ska prata om dess konsekvenser.

De som berättade om hur de utsätts, berättade också om hatets effekter. Om rädsla, sorg och ilska. Om hur de ibland undvek vissa meningar, ämnen eller sammanhang för att slippa hot och trakasserier. Hur de tvingas anpassa sig och censurera sig själv. För att kunna och orka fortsätta skriva, sända radio eller vara med i tv.

Jag vet inte hur det känns att läsa en okänd mans beskrivning av hur han våldtar mig, till morgonkaffet. Men jag vet att jag vid varje ny text jag publicerar kalkylerar med risken. Väger mina ord. För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från min redaktör, som skrev ”Bra text Torun, men som du vet är det här ett känsligt ämne. Säg till om du får för mycket obehagliga mejl”. Ingen av oss tänker egentligen om, utan snarare när.

Men jag vet att det här hatet mot offentliga kvinnor hade påverkat mig även om jag inte skrev. Även om jag aldrig hade publicerat en enda text eller funnits med i en enda tv-soffa i hela mitt liv, hade det ändå fått mig att tystna och fundera över mina ord. För det är klart att internet och ­offentliga personer inte går att sär­skilja från vardagsrum och privata ­relationer. I ett samhälle där män öppet och högljutt tillåts hata och hota kvinnor, påverkar det våra samtal överallt. I hemmet, på arbetsplatsen eller bland vänner. I bakhuvudet finns lärdomen från det offentliga samhället om att kvinnor som syns eller pratar är kvinnor som förtjänar att hatas.

En av de viktigaste insikterna när det gäller mäns hat och våld mot kvinnor är att det drabbar oss alla. Även vi som inte är utsatta. Precis som alla kvinnor inte får hatmejl, våldtas inte heller alla kvinnor. Några av oss ­kommer kanske lyckas gå genom hela livet utan att en enda gång tvingas till sex.

Men alla kvinnor påverkas av hotet.

Vi lär oss att akta oss och passa oss.

Vi får höra från polis och ansvariga politiker att kvinnor ska undvika att gå hem själva eller dricka oss berusade. Vi uppmanas att anpassa vårt rörelse­mönster och inte gå i mörka parker utan helst åka taxi. Vi får lära oss att kvinnor som uppträder flörtigt, som är utmanande klädda eller som har haft sex tidigare, är kvinnor som kanske förtjänar att tvingas till sex.

Hatet mot kvinnor får oss att tystna. Det påverkar hur vi rör oss. I debatten. Och på väg hem från en middag en fredagskväll.