Gammal i gamet

– Vi har blivit ganska bra på medlemsvärvning. Framför allt har vi lärt oss att medlemmarna inte värvar sig själva. Vi måste jobba aktivt och bli bättre på att värva dem som rings eller sms:as in till jobbet på kort varsel. Vi måste hitta rätt argument för att nå dem, säger Ingela Edlund, LO:s andra vice ordförande.

 

Ingela Edlund har längst erfarenhet av fackligt arbete i den nya LO-ledningen. Den detaljen kom bort i mediebruset under LO-kongressen.

Tidningarna skrev att hon blev inkvoterad som enda kvinna i det som Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, nyligen beskrev som den ”orutinerade och nervösa” LO-ledningen.

Inga hyllningstal, direkt.

– Jag är äldst i LO-ledningen och har jobbat längst tid i ledningen för ett LO-förbund. Jag fick mitt första fackliga uppdrag 1982. Sedan får andra bedöma om jag inkvoterad eller inte.

Ingela Edlund är LO:s andra vice ordförande. Ledningen i övrigt består av tre män.

– Jag är van. Jag har jobbat på Seko. Det var fyra karlar och jag i ledningen.

Hon har inga problem med gubbarna. Däremot är det ett problem att det ser ut som det gör.

– Vi måste få bättre representation ur flera aspekter. Det gäller inte bara fler kvinnor.

Ingela Edlund har tagit med sig näringspolitiken från Seko. Därmed har den åter blivit en fråga för LO, som ska arbeta fram förslag, bilda opinion och påverka den politiska makten.

– Jag tror att de lyssnar på oss. Man kan inte bara hoppa över 1,5 miljoner medlemmar.

Integration och främlingsfientlighet är nästa område. Dessutom har hon flera interna LO-angelägenheter på sitt bord: organisering, LO-facken lokalt och regionalt samt den fackliga utbildningen. Hon tvekar inte om vad som är viktigast:

– Organisering.

LO minskade med knappt 15 000 medlemmar i fjol. Huvudförklaringen är inte längre dyrare a-kassa, utan att industrijobben blir färre. Den utvecklingen fortsätter.

– Därför har vi lärt oss att vi måste mäta organisationsgraden, för att skilja på vad som är ett faktiskt medlemstapp och vad som beror på strukturrationaliseringar. Om vi kan öka organisationsgraden trots färre medlemmar är halva slaget vunnet.

10 000 förtroendevalda i LO-förbunden ska utbildas om rasism och främlingsfientlighet i år, och lika många nästa år. Det är målet. Tanken är att rusta dem med argument så att de kan ta debatten närhelst den poppar upp i vardagen, på jobbet, vid köksbordet eller var det nu kan vara.

– Parallellt med den debatten ska vi driva kravet på att svenska kollektivavtal ska gälla alla på svensk arbetsmarknad, oavsett var de kommer ifrån, betonar hon.

LO-kongressen röstade för fackligpolitisk samverkan med Socialdemokraterna. Kongressen sa också att LO ska vara en kraftfull röst i samhällsdebatten.

– Det innebär att vi måste höras hos dem som har makten.

För Ingela Edlund innebär det att påverka genom att knyta kontakter i riksdag och regering – och vara tydlig med vad LO vill.

– Vi kan inte räkna med att en borgerlig regering ska genomföra allt som vi tycker är bra för LO:s medlemmar. Vi har helt olika politiska ståndpunkter.

– Med Socialdemokraterna kan vi diskutera fram en gemensam politik. Vi kan driva konkreta krav tillsammans i S-styrda kommuner och landsting.

Hon tar Malmös modell för offentliga upphandlingar, Vita jobb, som ett bra exempel på vad fackligpolitisk samverkan kan åstadkomma. Vita jobb är en modell som ställer sociala krav vid upphandlingar. Facket ska kontrollera att företagen tillämpar avtalsenliga villkor, bara anlitar underleverantörer med avtalsenliga villkor och inte använder svart arbetskraft.

Ingela Edlund utbildade sig till danspedagog och blev brevbärare. Hon behövde en fast inkomst medan hon sökte jobb.

– Det var så bekvämt med den fasta inkomsten att jag blev kvar.

Efter ett par månader gick hon på ett fackmöte, räckte upp handen och ställde en fråga. ”Och sen stod valberedningen där.” Hon blev ersättare i klubbstyrelsen och avancerade så småningom till ordförande.

1994 började hon på Sekos förbundskontor med ansvar för studier och ungdomsfrågor. 2009 blev hon förbundssekreterare och hamnade i Sekos ledning.

För drygt fyra år sedan fick hon bröstcancer.

– Ett cancerbesked är ett cancerbesked. Man tror att man ska dö. För mig var det rätt nära.

Det ger perspektiv på tillvaron, men hon tar inte till några stora ord.

– Jag önskar att jag kunde säga att jag har blivit en mycket bättre människa, men erfarenheten märks mind­re och mindre ju längre tiden går. Jag har inte blivit ett dugg klokare. Och jag jobbar inte mindre. Jag öser på.

FOTNOT: Organisationsgraden säger hur många procent av de anställda som är med i facket.