Företagshälsa? Om du är man ja

Vid sekelskiftet hade exakt lika många män som kvinnor tillgång till företagshälsovården i Sverige. Drygt tio år senare har vi fått ett stort gap både mellan könen och mellan arbetare och tjänstemän.

Allt färre kvinnor än män och allt färre arbetare än tjänstemän har tillgång till hälsovård via jobbet. Det visar Arbetets genomgång av Statistiska centralbyråns senaste undersökningar.

I dag har bara drygt hälften av LO-kvinnorna företagshälsa, jämfört med 71 procent vid sekelskiftet. Och gapet mellan arbetare och tjänstemän har mer än fördubblats under samma tidsperiod.

Sämst tillgång har kvinnliga arbetare på mindre arbetsplatser och i branscher med många deltider, tillfälliga anställningar och obekväma arbetstider. Allra sämst, för både manliga och kvinnliga arbetare, är det inom privat service, det vill säga branscher som handel, krog och städ.

– Tillgången är i dag en fråga om kön och klass, konstaterar LO-utredaren Sven Bergström.

På hans bord i LO-borgen ligger LO:s nya handledning om företagshälsovård i buntar. Den har precis kommit från tryckeriet och ska vidare till förbunden och förtroendevalda.

– Det här är en rättvisefråga för LO. Vi anser att alla arbetstagare ska ha en kvalitetssäkrad företagshälsa, därför måste vi börja ställa krav.

Problemet är inte enbart den krympande tillgången, många arbetsgivare har företagshälsovårdsavtal bara på papperet, berättar han. Det som upphandlas mest är friskvårdstjänster, hälsoundersökningar och rehabiliteringar, vilket är långtifrån vad lagen definierar som företagshälsovård. Dessutom sker upphandlingarna många gånger utifrån lägsta pris och utan facklig medverkan.

– Hälsoföretagen säljer de tjänster som efterfrågas på marknaden, och då måste vi från fackets sida ställa krav på den viktigaste tjänsten – förebyggande arbetsmiljöarbete.

Grundtanken med företagshälsovård är, enligt arbetsmiljölagen, att den ska arbeta ”för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa”.

Det är precis vad LO kräver, påpekar Sven Bergström. Man ska ha alla de olika kompetenserna – me­dicinsk, teknisk, psykosocial – för att få en helhetsbild av arbetsplatsen.

Branschorganisationen Sveriges företagshälsor delar upp Sveriges i runda tal fyra miljoner arbetstagare i fyra lika stora grupper:

En miljon har företagshälsovård som någorlunda lever upp till lagens definition. En miljon saknar det. En miljon har företagshälsovård med så kallade nollavtal, vilket innebär att arbetsgivaren själv bedömer vad som behövs och beställer tjänsterna vid behov, ibland från flera leverantörer. Och slutligen en miljon som har en hälsovård ”mittemellan fullgod och nollavtal”.

– Det är inte acceptabelt att en miljon arbetstagare saknar företagshälsa, säger Sven Bergström. Det slår hårdast mot de arbetstagare som bäst behöver den.

Sannolikt jobbar en del av de arbetstagare som uppger att de inte har någon företagshälsovård på arbetsplatser med nollavtal. Exempelvis kommuner och landsting, där 28 procent uppger att de inte har företagshälsa, trots att alla formellt sett är anslutna till en företagshälsa.

– Många nollavtal kostar ingenting och de gör ingen nytta heller, säger Sven Bergström.

LO kräver att samtliga nollavtal ska ses över av parterna och att en ny upphandling görs. Om vårdföretaget inte känner till förhållandena på arbetsplatsen kan det inte heller ge parterna det stöd de behöver, enligt organisationen.

– Det unika med företagshälsovård är att experterna ska känna till förhållandena på arbetsplatsen för att kunna se kopplingen mellan arbetsmiljön och individens hälsa.

Det började gå utför för branschen i början på 1990-talet, då staten drog in bidragen och Saf, numera Svenskt Näringsliv, sade upp det centrala arbetsmiljöavtalet som hade ett halvsekel på nacken. Samtidigt kastades landet in i en långvarig massarbetslöshet, där kampen om jobben överskuggade allt annat.

– Vi blev svaga, vi blev rädda, vi blev tysta och vi tappade mycket. Vi i fackförbunden satt på läktarna medan arbetsgivarna fick sköta företagshälsan som de ville. Det finns en risk att vi hamnar i samma situation i dag när arbetslösheten ökar.

Nu är det dags att tåga ner från läktarna och ställa krav, tycker Sven Bergström, med lång erfarenhet som skyddsingenjör inom företagshälsan.

– Också Svenskt Näringsliv inser nu att arbetstagarna måste ha inflytande över upphandlingen, och vad företagshälsan ska användas till. Det finns en samsyn mellan parterna.

En behovsanalys av vilka företagshälsovårdstjänster en arbetsplats ska anlita måste naturligtvis ske i samverkan mellan de lokala parterna, men själva upphandlingen är arbetsgivarens ansvar, invänder Anna Bergsten, arbetsmiljöexpert på Svenskt Näringsliv.

– Vi vill också att man mer ska använda förebyggande arbetsmiljötjänster – inte enbart en slentrianmässig upphandling av hälsokontroller och efterhjälpande insatser. Om detta finns en samsyn mellan oss och LO.

Men att betydligt färre kvinnor än män har tillgång till företagshälsovård handlar inte om kön, enligt Svenskt Näringsliv.

– Det handlar snarare om att olika branscher har kommit olika långt i sitt arbetsmiljöarbete och att de är könssegregerade, hävdar Anna Bergsten.

• »Kvinnors hälsa är inte lika viktig«