För ett år sen …

… hamnade jag på en debatt organiserad av Timbro och Teater Brunnsgatan 4 om offentlig finansiering av konsten. Det var oförsonlig pajkastning som gav mycket att tänka på. Igår besökte jag en uppföljare med temat ”kvalitet” och stämningen var helt annorlunda. Teaterchefen Martina Montelius, författarna/kritikerna Agneta Klingspor och Aase Berg, konstkritikern Clemens Poellinger och högertänkaren Carl Rudbeck. De var så överens. Om hantverkssynen på konst, om hur bedömningarna skiftar över tid, om att gränsen mellan fint och fult har upplösts. Det var på vippen att alla höll med om att konst är en offentlig angelägenhet som bör nå så många som möjligt.

Vad har hänt på ett år? Jag tror att konsten har marginaliserats så till den grad att det finns en helt annan grund för sammanhållning bland dem som vet vad de pratar om. Alltså inte ”eliten”, för att anknyta till ett missriktat teveprogram, utan de som har sett och läst så mycket att de har perspektiv som i sin tur går att förmedla till andra med mer nyväckt intresse. Vi har inte tid att bråka längre, på ideologiska villkor vars epicentrum befinner sig nån helt annanstans än innanför de konstnärliga verksamheterna och institutionerna. Att konsten automatiskt blir politiskt laddad i en värld av orättvisor och plundring, det är en annan diskussion, som inte stod på kvällens dagordning, men som får bryta ut i andra sammanhang.