Hon hoppas att den har tunnats ut en aning – tron på att ingenting går att göra utan att få ledaren med sig.

– Det var en otroligt stark tendens för några år sedan, säger Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

Ledarskapsfokuse­ringen blir väldigt pro­blematisk, säger hon och framhåller två aspekter:

För det första blir jämställdhetsarbetet frikopplat från aktivism, från kamp och gräsrotsarbete. I stället för att sätta det som medarbetarna tycker är viktigt på agendan, är risken att förändringsarbetet reduceras till en fråga om organisation.

För det andra legitimerar ledarperspektivet klassfrågor, ledarens makt över andra normaliseras, vissa personer görs ständigt till de viktigaste personerna.

Ledaren kan förstås vara viktig, men det finns också andra former av jämställdhetsarbete, betonar Lena Martinsson.

– Jag brukar vända på det: Om inte folk i allmänhet bedrev jämställdhetsarbete, skulle inte heller ledare göra det. Det har uppstått ett tryck på ledare, en normvändning, just på grund av att folk har aktiverat sig på gräsrotsnivå.