Är det skillnad på att skriva en vuxenbok och en barnbok?

Frågan överrumplar mig, och jag svävar en stund innan jag svarar.

Njae, det tror jag inte …

När vi talar om barnböcker talar vi ofta och mycket om läsaren.

När vi talar om vuxenböcker talar vi sällan om läsaren, en vuxen är en vuxen.

Klarar barnet av den här berättelsen? Det här språket? Lättöl funkar, men inte vodka? Barn mår bäst om svordomar bannlyses?

Varför skulle barn inte klara av tabuämnen? Jag tänker att barn klarar det mesta som vuxna klarar. Barn är intelligenta varelser som har råkoll på sina livssituationer. Familjehemligheter existerar inte, bara tystnaden kring dem. Våldet sipprar in i våra vardagsrum genom teverutan och löpsedlarna vrålar ut sina budskap när barnen passerar på väg till skolorna. Hur ska barn inte höra vad vi vuxna oroar oss för? Förbannar, sörjer? Hur ska de inte märka att vi bråkar och skiljer oss?

Jag har ofta funderat på varför alla dagis ser ut som tivolin med kulörta lyktor. Gillar inte barn vitt? Behöver inte barn vila ögonen?

Klarar barn av att inte ha action?

Är också en fråga.

Flera barnboksförfattare har vittnat om hur manus censureras.

I tidningen Vi Läser berättade Viveca Lärn för något år sedan om hur hon inte fick skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano. Ulf Starks säl skulle ha flytväst och Gunna Grähs menar att Astrid Lindgren inte hade haft en chans i dag.

För vilken ålder skriver du?

Också denna fråga överrumplar mig, och jag svävar en stund på nytt.

Öh, jag vet inte…

Nä jag visste inte, varken detta eller vad jag fick och inte fick skriva. Det visar väl sig, tänkte jag och skrev, och jag tänkte också att barn klarar väl det vi vuxna klarar. Det måste väl som alltid annars handla om att söka ett språk för den berättelse du vill berätta?

Tror inte på den friserade litterära tillvaron.

Jag tror inte på politisk korrekthet som metod.

Inte på den välansade undvikande blicken.

Nyligen skrev bloggen Bokhora.se att en av de stora trenderna 2012 var att ”fina” författare ville skriva barnböcker. Jag vet inte om det stämmer. Men Bokhora har rätt i att genren i sig erbjuder tanken ”hur svårt kan det vara?”. Och Bokhora har även rätt i att det är jävligt svårt att skriva barnböcker. Minst lika svårt som att skriva vuxenlitteratur. Du måste in i den värld du har att gestalta. Och det är faktiskt samma sak att befinna sig i barnets värld som i den vuxnes. Skulle det vi upplevde, kände, tänkte som barn vara mindre giltigt? Det vi fantiserade. Hörde vi inga svordomar och svor vi aldrig själva? Ljög vi aldrig? Hanterade vi inte ont och gott, fult och fint? Kände vi aldrig frustration? Snattade vi inte? Hamnade vi aldrig i knepiga situationer? Begick vi inte misstag? Såg vi aldrig vänner ha det svårt, vuxna skada varandra eller barnen? Levde vi inte med sorg och saknad? Talade vi aldrig bakom någon annans rygg? Som ungdomar, blev vi inte kära i någon annan? Var ingen homosexuell? Testade vi inte gränser? Var vi inte okunniga och sa fula saker till varandra som vi sedan ångrade? Slogs vi inte? Spreds inga falska rykten? Skilde sig inte våra föräldrar?

Nä, det är ingen skillnad på att skriva en vuxenbok och en barnbok.

Möjligen är barnböcker en smula kortare.

Det är nog det hele.