Tvånget att fuska, rätten att karikera

I en artikel i det läsvärda högervridna magasinet NEO blickar Expressens nya biträdande kulturchef, författaren och litteraturvetaren Jens Liljestrand, tillbaka på sitt liv som frilansare inom textreklam och kulturjournalistik.

Han bevisar vältaligt vad alla inblandade redan vet: att det inte går att försörja sig på det sistnämnda.

Den inledande liknelsen är att kulturjournalistik är som att ställa upp som försöksperson för medicinska experiment. Sen vittnar Liljestrand om hur han varit tvungen att fuska och snabbskriva artiklar för att komma upp till en månadslön som kunde försörja familjen och klara avbetalningarna.

Desperationen påminner en hel del om Ann Heberleins berättelser i den självbiografiska Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. (Och att Heberlein fortfarande ibland skriver snabbare än hon läser innantill bevisas av den bryskt avrättande recensionen av Agneta Klingspors självbiografiska prosa i DN häromdagen.)

Perspektivet i NEO-artikeln är att Liljestrand har fått fast anställning och därför nu kan berätta hur det var att tillhöra det kulturella prekariatet. Det är en tillbakablick. Och det är givetvis en stor poäng att rapporten kommer från en person som själv gärna ägnar sig åt att moralisera – senast över musikern Nike Markelius artikel i DN från en tid som vanlig arbetssökande, bland oförstående jobbcoacher. Han framhåller att hon inte kan kräva specialbehandling: ”det är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst”.

Vad Liljestrand menar är dels att konsten inte kan göra anspråk på att tillhöra arbetsmarknaden, dels att Markelius inte har rätt att som konstnär, och med konstnärlig dramatisering, kritisera hur hon och andra bemöts som föremål för arbetsmarknadsåtgärder.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns dessa två aspekter på Liljestrands påstående.

Den kulturpolitiska: att det alltså är framgången på marknaden som avgör vem som är konstnär – i förlängningen att det är helt okej att fuska sig till framgång bara man kan försörja sig på det.

Och så frågan om vem som har rätten att kritisera, och hur. Konstnären ska vara objektiv i sin samhällskritik. Det verkar vara en dold utgångspunkt hos Liljestrand, vilket också framkom i hans underliga (och alltså förmodligen snabbskrivna) korståg härförleden mot Johan Jönsons dikt om att hämnas på sina tillfälliga arbetsgivare genom att smitta dem med herpes.

Men är inte framgången för Markelius artikel intimt förknippad med att det handlar om en nidbild? Det är ju därför att hon överdriver som så många kan känna igen sig i hennes beskrivning av det avförmänskligande som så många bestås med när de av olika skäl hamnar utanför arbetsmarknaden.

Att samhällets service till behövande har genomgått en häpnadsväckande attitydförändring under nyliberalismen är allmänt känt, välutforskat och väldebatterat.

Borde då inte en kulturredaktör bejaka ett konstnärligt bidrag till denna beskrivning istället för att kräva att hon ska skriva som en arbetslös, det vill säga inte alls?

Markelius text är inte fulländad som konstverk – dagstidningar har fått en otrevlig vana att publicera alltför långa texter, och den skulle kunna kritiseras estetiskt för den skull, trots det starka intryck den gör. Och man kan delvis hålla med Kristian Lundberg om att hennes fokus på den egna personen ställer sig i vägen för förståelsen av systemet.

Men överdrift, karikatyr, paradox är bland de viktigaste verktygen för att skildra och kritisera samhället. Och inte minst för att gestalta personliga erfarenheter så att det konstnärliga resultatet kan samspela med andra beskrivningsformer och perspektiv och på sikt kanske driva en förändring.