Levande musik, facklig kamp och Mussolini

Rasmus Fleischers specifika intelligens kommer fram i allt han skriver: Det postdigitala manifestet, dubbelutgåvan Boken och Biblioteket, och inte minst bloggen copyriot.se, där man ständigt kan få ny, kritisk kunskap om en uppsättning viktiga samhällsfrågor, såsom medier, rasism och ekonomikritik

Det är som om han såg världen i fler dimensioner än vi andra, och därför kan göra bättre sorteringar. Till exempel den metodiska utredningen i Manifestet av skillnaden mellan nedladdning, kopiering, streaming och mer handfasta lagringsformer. Den skapade stor reda.

Fleischer gör även vanlig akademisk karriär. I höstas disputerade han på en avhandling inom ämnet historia, och uppfyllde såvitt jag kan förstå alla krav på vetenskaplighet. Ändå är Musikens politiska ekonomi en ytterst läsbar bok, med relevans åt flera håll, till exempel för den som intresserar sig för facklig kamp, nittonhundratalshistoria eller den ständigt fortgående kampen mellan nya och gamla medier.

Frågeställningen framkommer i titeln, och i synnerhet i det begrepp “economic imaginaries” som är bärande i analysen av de förhandlingar som förts sedan slutet av 1920-talet om hur musiker och musikbransch ska kompenseras när den tekniska utvecklingen ger färre arbetstillfällen och minskade försäljningsintäkter.

Begreppet lämnas oöversatt, vilket, förutom en viss tafflighet med konditionalsatser (Fleischer är märkvärdigt skakig med bruket av “skulle”), är den enda språkliga skönhetsfläcken i en för övrigt oerhört välskriven, tydlig och uppiggande bok. (”Ekonomiska föreställningsvärldar” hade kanske kunnat fungera hjälpligt som översättning. Men ordet ”imaginary” vetter lite grann åt ”fantasi” också.)

Termen har Fleischer hämtat från ekonomen Bob Jessop och den passar som hand i handske till hans beskrivning av förhandlingsresultaten inte bara som kronor och ören – utan på ett mer grundläggande plan att man kommer överens om ett sätt att tolka och beskriva situationen, till exempel massarbetslösheten bland biografmusiker i spåren av ljudfilmens segertåg. Är frågan facklig eller konstnärlig, eller både och? Och hur ska samhällets olika parter förhålla sig till den tekniska utvecklingen? Svaren är inte på något sätt givna, utan tvärt om historiskt föränderliga, på ett oförutsägbart sätt.

Och det är här tanken på “economic imaginaries” blir så effektiv. Som en kamp om berättelserna, om man så vill, för att anknyta till ett tänk som är modernt idag inom reklam och politik, och i det stora gränsland där dessa två går ihop.

Fleischers förmåga till kringsyn, och hans hemmstaddhet i de tekniska frågorna, gör det möjligt för honom att beskriva i detalj den strategi som Musikerförbundet tidigt stannar för, och sen håller fast vid i dryga femti år, till långt in på åttitalet.

Det handlar hela tiden om mervärde, hur intäkterna från musikinspelningar som används i andra sammanhang än hemma framför trattgrammofonen ska fördelas. Motparten är en amorf mängd av sekundärutnyttjare: biografer, radio, dansarrangörer, etc. Och förhållandet till andra som delar intresse är också komplicerat: skivbranschen, upphovsrättsorganisationerna, och Teaterförbundet, som organiserar de mest berömda solisterna.

Musikerförbundet går tidigt in för att ställa ”levande” musik mot ”mekanisk” musik, varvid det sistnämnda självklart är nånting dåligt. Men syftet med kampanjen är att försörja medlemmar som blivit arbetslösa. Fleischer hittar samma förbittrade kampanj från tidigt trettiotal ända fram till ordförande Yngve Åkerbergs avgång 1984.

En estetisk skada ska alltså gottgöras med extraavgifter som tillfaller arbetslösa musiker. Medan skivbranschen och upphovsrättsorganisationerna samtidigt har andra intressen. Vad vapenbröderna egentligen samsas om är behovet av en lagstiftning som gör det möjligt att debitera användningar som under en övergångsperiod varit gratis.

Den lagen kommer på sextiotalet och vinner kraft 1968 efter ett beslut i Högsta Domstolen, varefter den blir normbildande. Men innan dess har mycket hunnit hända.

Det kanske mest uppseendeväckande i Fleischers historik är att den italienska fasciststatens upphovsrättslagar påverkade de internationella förhandlingarna och därmed även den svenska lagstiftningen på ett sätt som gav skivbranschen oväntade och rent ut sagt oförtjänta fördelar när det gällde att vara med och dela på kakan.

Under ännu oklara omständigheter blev italienarnas korporativistiska och fackföreningsfientliga modell mönsterbildande.

Det är således Mussolini skivbranschen har att tacka för att de idag självklart får en viss procent av ersättningen för musik som sprids vidare, en princip som blivit så självklar att den ligger till grund också för dagens palavrer kring ersättning för musik som spreds på nätet. Och hur det blev så, under några heta år på femtitalet, verkar omöjligt att rekonstruera. Men vad som uppstod är ett praktexempel på en ekonomisk fantasi som styr allas verklighetsuppfattning.

Många andra sidospår vore värda att redovisa från Fleischers avhandling, såväl teoretiska poänger som tämligen elaka referat av proggens kultursyn och hajpen kring “det svenska musikundret”. Men låt denna anmälan stanna vid en varm rekommendation av en bok som visserligen beskriver en konkret förhandling, utsträckt över många decennier, men vars budskap har både facklig och allmänmänsklig bäring.

Boken lär oss att med ännu större eftertanke förhandla om vad det är vi förhandlar om när vi är inbegripna i en förhandling där många viktiga krafter och intressen förblir oredovisade.