I livets mitt

Vem gömmer sig under täcket? Mammor och pappor kommer med sina små för en stunds lek och för att träffa andra.

 

I konsekvenserna av kommunala budgetar och politiska beslut rör sig stora och små liv, som vill veta hur det är. Att vara ny som människa, och ny i rollen som förälder. Mitt i det kaoset står, alternativt småspringer, Anne Kohmareh och tar emot oro, glädje och förväntningar på det nya livet. Eller bara visar var leran finns. Med en människosyn som bottnar i finsk efterkrigstid.

Januaris massiva snötäcke bländar nyvakna ögon den här morgonen. Å andra sidan lyser snön upp 50-talsförorten Kärrtorp med sina tidstypiska husfasader i fyra nyanser av brunt. I källarlokalen Fyren är det, med undantag för ett par röda lyktor, fortfarande nedsläckt och nästintill knäpptyst.

Men så närmar sig ett samtal.

– Han frågade efter vegansoppor.

– Vad innebär det?

– Jomen, man får liksom laga med sojamjölk i stället. Eller nåt …

– Hur många frågar efter det?

– Det finns några. Vi gör portioner som vi fryser in och värmer upp när någon frågar.

– Ja, det är bra.

Det är förskolläraren Anne Kohmareh som diskuterar med kollegan, fritidspedagogen Carite Ericson, om soppluncherna de lagar på öppna förskolan här i källaren.

Dialogen säger något om de två. Hur de ständigt diskuterar och utvärderar och förbättrar verksamheten. Vad kan vi göra mer för barnen? För föräldrarna

De två, efter 20 års yrkesmässig bekantskap, är nästan ett.

Vi slår oss ner i soffan. Barn och föräldrar börjar droppa in. Anne Kohmareh har stenkoll på vem som kommer, eller om Carite Ericson får för mycket att göra när vi sitter ner.

– Hejhej! Här kommer Fanny och Alexander! Hej Emily!

Hon föddes i Helsingfors av föräldrar som levde som mer eller mindre internflyktingar när Sovjet under vinterkriget gjorde anspråk på finsk mark – familjens hemtrakter. Pappan dog när Anne var sex, och hon växte upp med en ensamstående mamma och två äldre bröder.

Det var ingen direkt politisk familj, säger hon. Men ett hat mot stormakten Sovjet var ständigt närvarande, liksom de outtalade men självklara värderingarna om alla människors lika värde. Och sångerna, krigssångerna som mosterns man, efter visst alkoholintag, alltid sjöng. Om hur de tvättade kropparna som kom tillbaka med tåg från fronten.

Bilder som etsade sig fast i Anne Kohmareh.

För det var musiken och politiken hon fastnade för när hon efter studenten tågluffade ner till Aten. En kompis var redan där. I Grekland var krisen löst (för denna gång), militärjuntan störtad och grekerna andades demokrati.

– Det var så annorlunda mot Helsingfors. Ett politiskt liv, med unga engagerade. Tidningar som såldes på gatan. Demonstrationer. Och så äkta grekisk musik. Äkta! Och mycket politiska sånger på tavernor och arenor. Finska Arja Saijonmaa sjöng med Mikis Theodorakis.

Även om allt var nytt fanns paralleller till hennes egen bakgrund. Om sångens och musikens betydelse för att förmedla politiska händelser. Hon stannade, och läste grekiska på universitetet under två terminer.

– Jag talade bättre grekiska än vad jag talar svenska i dag. Uttalet är lät­tare än svenskans.

Så reste hon tillbaka till Helsingfors, fortsatte med grekiskan, men professorn på universitet uppmanade henne att åka till Stockholm, som hade en bättre institution.

Så hamnade hon här, bodde i studentlägenhet i Bergshamra norr om Stockholm och mötte kärleken. En man från Iran. Hennes egen mamma gick bort. Samtidigt som allt fler släktingar till hennes man kom till Sverige. Det var lika bra att lära sig persiska. Utöver flytande finska, svenska, engelska och grekiska.

– Jag ville förstå och delta i samtalen när vi träffade släkt och vänner.

Vi blir avbrutna. Dags för sång­stund på Fyren. Då ska båda vara med.

Hunden här
Vill veta vem du är
Vill veta vem du är
Du som sitter här

Några minuters totalfokus från ett tjugotal människor som knappt fyllt ett år.

Vem är jag?

Så varför blev det till slut förskolan för Anne Kohmareh?

– Jag hade jäkligt bra betyg och kunde välja och vraka bland utbildningarna. Klart man funderar ibland, att en annan lön gett andra möjligheter. Men jag hade precis träffat min man, ville ha en utbildning som inte var så lång och jag har aldrig kunnat se mig själv på kontor. Men framför allt är jag social och tycker att det är väldigt utvecklande att jobba med barn.

På Lärarhögskolan i Stockholm läste hon till förskollärare för tvåspråkiga barn. Hon startade en finskspråkig förskola i Rinkeby. Sedan föräldrakooperativ i Skarpnäck. Dit tog hon med sin nyfödda dotter, tänkte att det var ju bra.

– Men det gick inte. Hon förstod aldrig skillnaden mellan mamma hemma, och mamma på jobbet där jag även skulle finnas till för andra barn.

Hon funderade på kommunal förskola. Men det tog emot.

– Jag kunde inte lämna bort mitt eget barn, för att sedan gå och ta hand andra barn i samma ålder. Det gick inte.

I slutet av 80-talet lämnade hon förskolan och fick jobb på fritis i stället, med skolbarn och inom sexårsverksamheten. Hon stormtrivdes. Tre pedagoger och 25 sexåringar.

Så kom 90-talet och skolorna i Sverige genomgick stålbad på stålbad. Efter tolv år, och otaliga omorganiseringar för att anpassa kostymen efter nedskärningarna, gick det inte mer.

Kvar på Anne Kohmarehs avdelning fanns två pedagoger och 50 barn. Det vill säga dubbelt så många som när hon började.

– Man räckte inte till. Man såg inte barnen längre. Visst, vi skrev våra utvecklingsplaner som vi visade upp för föräldrarna. Men det var på papper. I praktiken var det barnpassning. Jag kunde inte stå för det.

Så blev det så småningom öppna förskolan.

– Jag hade tänkt länge på det. Det är ett fritt och positivt jobb. Människor kommer hit av egen fri vilja, och de blickar framåt. De har hela livet med barn framför sig.

Men även öppna förskolan har skurits ner i landet. För drygt 20 år sedan fanns det fyra gånger så många som i dag. Anne Kohmareh började i en verksamhet inom Skarpnäcks stadsdelsområde. Carite Ericson en annan.

2009 slogs de både halvtidsöppna förskolorna ihop till Fyren i Kärrtorp som är öppen på heltid. Men sammanslagningen innebar också att föräldrar i ett område om 40 000 invånare numera bara har en kommunal öppen förskola att gå till.

Trycket är hårt. Dels för att Fyren är ensam i sitt slag. Dels för att Anne Kohmareh och Carite Ericson förvandlats till något av levande legender.

En pappa som under föräldraledigheten ägnat sig åt att testa Stockholms öppna förskolor (han hann med 34) gav Fyren högsta betyg. Det enda han var mindre positiv till var att de båda inte ägnade barnen så mycket tid.

– Material och lokaler är anpassade efter barnen. Men vi är främst till för de vuxna, säger Anne Kohmareh. Att föräldrar kan träffa andra i samma situation, och få vägledning av oss pedagoger. Det kan ju bli ensamt att gå hemma med ett litet barn. Många har flyttat hit från andra delar av landet, eller världen. Så kommer man hit och ser att andra har det likadant och kommer hem lite gladare, lite tryggare och blir också det med sitt barn.

Och självklart har de koll på barn och föräldrar. Skanning efter saker som inte står rätt till slås på med automatik, och anmälningsplikt gäller även anställda inom öppna förskolan.

Det politiska blir det inte så mycket av i dag, säger hon. Det var mer en ”ungdomsgrej”.

– Men jag har det med mig, tänker inte på hur folk ser ut. Alla är lika. Det finns inget annat. Och så röstar jag ju så klart som jag gör.

Föräldrar på Fyren avbryter oss med frågor:

Är kaffet slut? Vad gör vi med leran? Hur går det till här egentligen?

– Du frågade om det här med jobbet.… Men det är ju det här. Det är intensivt. Det händer saker. Dagen går jättefort. Och att vi är två. Jag får stöd och utvecklas av att vara med Carite.

Politik måste inte alltid manifesteras i demonstrationer, tal eller en statusrad på Facebook. Den kan sitta i den relativt anonyma vardagshandlingen.

 

Vad tycker du om öppna förskolan?

 

Fanny Rodriguez med Alexander Sund Rodriguez, 8 månader, Bagarmossen:

– Det är jättebra att den finns. Man blir inte lika instängd, det blir lite friare när man kommer hit. Man träffar andra i samma situation, och känner sig inte så ensam. Det är också ett bra sätt för mig att lyssna på och prata svenska, jag har bara bott här i fyra år. Och för barnen är det ett bra sätt att förbereda sig på förskola. Vi försöker komma hit så ofta det går.

 

Fredrik Peterson med Noel Törnqvist, 16 månader, Enskededalen:

– Det är ett trevligt ställe för Noel att träffa andra barn, och för mig att träffa andra vuxna. Vi kommer väl hit en gång i veckan ungefär. Det är mycket aktiviteter, de är rätt ambitiösa här.

 

Frida Ståhl med Luna Ståhl, 1 år, Hammarbyhöjden:

– De har gjort det så mysigt här. Det är ett sätt för Luna att få träffa andra barn, och få andra intryck än att bara vara hemma. Vi går hit så ofta det fungerar, man måste ju tajma sovstunder och så. Det var barnavårds­centralen som tipsade om det här.