För 15 år sedan misslyckades försöken att forma en allians för tillväxt. För fyra år sedan sprack förhandlingarna om ett nytt modernt huvudavtal. Och i veckan grusades hösten och vinterns ansträngningar att forma en jobbpakt som skulle ge arbetslösa ungdomar jobb.

Det här är tre mycket omfattande försök på svensk arbetsmarknad att skapa gemensamma lösningar på angelägna problem. Men de högtflygande planerna och ansträngningarna realiseras aldrig.

Och förklaringen är att de privata arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv hoppar av i sista sekunden och skäller eller skyller sammanbrottet på LO. Det är på något förunderligt sätt alltid fackets fel att arbetsgivarna ger upp, tackar nej eller stiger av.

I veckan var det dags igen. Den omskrutna jobbpakten som blev en jättenyhet under Almedalsveckan i somras sprack med buller och bång.

Då var det ryggdunkningar, handslag, breda leenden och högtflygande planer. Nu, fem i tolv, valde arbetsgivarna att tacka för kaffet och stiga av överläggningarna. Detta trots regeringens försök att in i det sista hålla liv pakten.

Att en överenskommelse, signerad och klar, skulle innebära en stor fjäder i alliansregeringens hatt råder det ingen tvekan om. Men arbetsgivarnas uttåg från förhandlingarna såg till att regeringen aldrig fick stoltsera med den.

Exakt vilka bedömningar som låg till grund för beslutet att stiga av är ännu oklart. Anklagelser att facket villkorat pakten på ett för arbetsgivarna omöjligt sätt är den enda förklaring som hittills har levererats.

Men faktum kvarstår: Regeringen och LO var överens om pakten och dess innehåll. Arbetsgivarna valde att säga nej tack.

För regeringen som satsat stort på den beramade jobbpakten står hoppet nu till fortsatta förhandlingar på branschnivå – en slags jobbpakt light. Det gäller att så långt möjligt försöka rädda vad som räddas kan.

Vägen tillbaka till förtroendefulla samtal och överläggningar mellan centralorganisationerna om angelägna problemområden är nu längre än på mycket länge. Den gemytliga tonen och de glada leendena från sommaren 2012 är definitivt borta.

Vad det betyder för den pågående avtalsrörelsen och de problem som kan dyka upp längs vägen är svårt att sia om. Men besvikelse och hårda ord mellan parter brukar på intet sätt underlätta gemensamma insatser om och när de behövs.

Och stötestenar finns så det räcker också i vinterns förhandlingar. Ett massivt konfliktvarsel är redan presenterat. Det kan komma fler före påskhelgen.