Oenighet ger styrka

När den kulturpolitiske tjänstemannen Hans Flodén 1981 skulle gå i pension från Stockholms stad startade han en bokcirkel för att behålla kontakten med dem han samarbetat med. Första boken var Arnold Ljungdals introduktion till Marx. Sen dess har det blivit mest skönlitteratur. Flodén gick bort 1997, men cirkeln fortsätter än idag, varje månad, med en imponerande aptit på klassiker, pristagare och nyutkommet, driven av nyfikenhet och många slags kunskap.

Att höra deltagarna berätta, i samband med ett seminarium på ABF kring den bok de just givit ut, Är det samma bok vi läst, var mycket inspirerande: inte minst därför att det framkom att de tillåter sig att vara oförblommerat kritiska mot vissa böcker, av både etiska och estetiska skäl. Eller rättare sagt att det ofta uppstår oenighet.

Oenighet är nämligen så sällsynt numera att det får anses som en dyrbarhet. Dialogisk oenighet det vill säga. När man pratar om samma sak och inte bara avfärdar varann för att man tycker olika.

Det andra viktiga som framkom på seminariet var att böcker man har pratat om med andra stannar kvar i minnet på ett helt annat sätt. ”Man får ett litet bibliotek härinne”, vittnade en av deltagarna och pekade på sitt huvud.

Så det är bara att sätta igång. Ingen idé att vänta till pensionen. Bildningsresan kan ta sin början om några veckor från nu.