Körde hårt

I backspegeln

Perka var en skicklig förare som började på Linköpings Express & Ordercentral efter att ha tröttnat på att köra för det då ökända Kabs Åkeri, som troligen hade länets absolut sämsta fordon. Men fordonen på ”Ordercentralen” var inte heller perfekta: bilar med dragiga trägolv där asfalten syntes igenom, och där den smutsiga dieseln rykte in.
Åkarna var ofta snåla intill snikenhet och reparationer var något som bara skedde om absolut nödvändigt.

 

En lukt av diesel. Ett tröttande muller från motorn. Och surret från arbetskamraternas politiska diskussioner.

För fotografen själv – Ingemar E L Göransson – väcker de korniga bilderna från åkeriet i Linköping skarpa 70-talsminnen. De drabbar alla sinnen och påminner honom om tiden då den svenska välfärdsstaten växte fram utan att de riktigt märkte det i lastbilshytterna och vid de kala fikaborden.

– Jag känner både sorg och glädje när jag ser dem igen, säger han.

Sorgen för att många av kamraterna gått bort ”på tok för tidigt”, själv är han övertygad om att en hel del av cancerfallen har sin grund i en usel arbetsmiljö på åkeriet och i branschen.

Glädjen för att hans dokumentation öppnar ögonen på människor som får veta, eller kanske komma ihåg, hur det var på jobbet för 30 och uppåt 40 år sedan. Och därmed förstå hur mycket facket har uträttat för arbetsmiljön.

Ingemar E L Göransson klev ur lastbilen på 80-talet, och har därefter ägnat sig åt facket på heltid för att landa i nutiden då han skriver, fotar och föreläser i egen regi.

Så när får vi se dokumentationen från ditt 2000-tal inne i LO-borgen?

– Aldrig, tror jag. Och det är nog lika bra. Jag minns hellre solidariteten bland chaufförerna, då blev den som fjäskade för åkaren rökt bland arbetskamraterna.

FOTNOT: Boken ….ett svunnet arbetsliv.… har Ingemar E L Göransson gett ut på egna förlaget Ord & Kultur. Bilderna visas också på Östergötlands museum i Linköping till den 10 februari.

 

Körde hårt

Janne Banan var en sällsynt vänlig och vänsäll arbetskamrat. Hans stora problem, som han delade med många andra ur chaufförsskrået, var hans alkoholberoende. Från törst utvecklades det till alkoholism och han mötte sitt öde i ett anfall av delirium tremens – innan han fyllt fyrtio år.

 

 På tippen

Åkeriet körde en hel del containrar till tippen, där allt slängdes osorterat.
”Boven”, vars öknamn ger en antydan om att han var ganska illa sedd, går bland avfallet. Som många av de uselt betalda chaufförerna var han mycket snål. Inget av värde som gick att omsätta i kontanter gick hans öga förbi.

 

Byggcasino

Kjell Qvarfoth, ”Qvarre”, och en enbilsåkare vid namn Palm spelar kort. Vi spelade jämt om vi inte hade något annat att göra, det var alltid byggcasino. Det var några som älskade att spela kort och tog det gravallvarligt och blev förbannade om spelet gick fel. Vi spelade alltid om pengar, det kunde bli lite halvstora potter på några tior i alla fall.

 

Martin Pettersson och Sidney ”Humle” Karlsson sitter och språkar på macken. Bränsleföraren Pettersson dog hastigt av brusten kroppspulsåder, medan en arbets­kamrat som körde det giftiga flygbränslet MC77 blev första offret i det som blev en arbetsmiljöskandal. Transport fick senare fram ett förbud mot MC77.

 

Konflikt

 

Rast

Håkan Karlsson, en skicklig mekaniker, och yngst på åkeriets verkstad, har rast. Han är en av få som är verksam inom yrket ännu i denna dag. Många arbetskamrater kom att ryckas bort i cancersjukdomar, som jag för min del är övertygad om är direkt kopplad till den bristfälliga, för att inte säga usla, arbetsmiljön.