Från undergångsmetal till whiskyromantik

Ett av de i mitt tycke allra mest märkvärdiga tunga metalbanden är svenska Raubtier. Tre personer som vevar fram en monoton, dyster undergångsvärldsbild, fulländad av sångaren Hulkoffs raspande stämma och desperata ord, gärna uppblandade med tyska uttryck som ”Achtung Panzer”. Det låter hopplöst, men värmer själen när man väl vant sig.

När jag fick höra att medlemmarna plus en extra gitarrist har bildat ett band som verkar i en helt annan genre, stenhård country, och dessutom med det supertöntiga namnet Bourbon Boys, då trodde jag att det var fråga om ett spex.

Men när jag fick se dem spela på en festival i somras slogs jag av att det här görs med samma allvar som Raubtier, skillnaden är bara att världsundergången har bytts ut mot personlig undergång, närmare bestämt att samma situation återkommer i varenda låt:  att tjejen har dragit och den enda livsmening som återstår är att hälla i sig mängder av whisky.

Musiken är varierad, på en skala från frejdigt banjoklink till närmast FM-radiorock, och attacken sitter i från hårdrockshantverket. Men det är levnadsstämningen, och whiskydyrkan, som gör den nya skivan till en helhet.

När jag fick en chans att träffa bandet i logen inför en spelning inledde jag med att fråga om äktheten i musiken kommer sig av att de verkligen är så där desperata.

De medgav att det funnits såna stunder, och i synnerhet den period när materialet till skivan arbetades fram.

I ett följebrev till skivan berättar Hulkoff att denna musik alltid funnits hos honom, och att han bara väntat på att få spela den, tills den rätta konstellationen, och den rätta producenten Jonas Kjellgren dök upp (som även är en framstående gitarrist).

Jag bad att få veta mer, och fick höra en utvecklingsgång jag själv känner igen. Att man växer upp med gammrock, i synnerhet Elvis, men sen i tonåren börjar hitta vidare. För medlemmarna i Raubtier/Bourbon Boys blev idealet Pantera, och på så vis hamnade de i hårdrocken.

–  Det gick ju från Elvis Presley när man var barn, in till tonåren där det blev Pantera istället Det är ju bara olika förgreningar av samma träd, kan man säga.

Men hela tiden skrev Hulkoff låtar som mera hörde hemma i countrygenren, han nämner ideal som David Allan Coe, Waylon Jennings och Johhny Cash. Låtar som sen kunde plockas fram ur gömmorna när Bourbon Boys väl hade bildats och ett lustfyllt arbete kunde börja för att sätta samman en repertoar.

Medan vi samtalar förstår jag tydligt att motsägelsen mellan metal och country mest finns i mitt huvud, att det går fullständigt bra ihop för bandmedlemmarna, och att Raubtier kommer att fortsätta finnas, om än förmodligen med en ganska annan publik.

Jag förutspår nämligen avsevärd framgång för Bourbon Boys, och det säger jag till dem. Samtidigt som jag tänker att det som ligger i vägen är att de kan komma att uppfattas som en pastisch, som en lek. Med det namnet, de klichéspäckade texterna, de inte helt originella låtarna och den bonniga framtoningen på till exempel pressbilderna.

Jag kan heller inte låta bli att fråga om den totala manligheten i den världsbild som målas upp. Känner sig inte kvinnorna utestängda eller till och med hotade av den totala manliga självömkan?

Den frågan verkar aldrig ha slagit dem. Och deras egna fruar tycker om det de gör. ”Men de kanske inte törs säga annat.”

Och jag känner återigen att min fråga är konstruerad. Kommer man den här musiken nära, och den är så välformad att den kliver fram till en och stiftar bekantskap, då känns det att den här förhärdade manligheten bara är en maskerad, som egentligen berättar om människors ömsesidiga beroende.

Att sjunga, i låten ”Drinking my woman away”, att det finns problem som bara whisky kan lösa, det är att underförstå att livet går upp och ner och att det finns nånting gott i grunden av alltsammans. I skarp kontrast mot den andra konstellationen Raubtiers frossande i undergången. Så det finns en skillnad, men det handlar om perspektiv, inte om genre.