En gång i tiden fanns det inga vägar i det inre av Sverige, bara stigar.

Den första gång man överhuvudtaget lyckades ta sig genom Sverige med vagn var år 1592. Innan dess reste man med båt eller med släde på isarna.

Det var inte säkert att resa i Sverige, inte ens för hertig Karl som inte vågade åka ner till sin blivande brud i Tyskland av rädsla för att hans fiender som var många skulle falla honom i ryggen

Kung Johan låg för döden, bror och son var oense. Inbördeskrig stod för dörren.

Ryttare var utsända för att finna den bästa vägen genom de småländska skogarna.

Från Kiel hade prinsessan Kristina (som två år senare blev mor till Gustav II Adolf) varit på väg i tre veckor, efter Halmstad passerade man den svenska gränsen, en stenbumling.

Skogarna vimlade av upprörda bönder som fått sina gårdar brända av danska eller svenska krigsherrar, många städer var förvandlade till askhögar.

Det var krig med Ryssland. ändlöst tärande med död, sjukdomar och hunger.

Den förgyllda prinsessvagnen följdes av två sexspann, mer än hundra hästar som släpade på allt från gobelänger, guldmynt och Rhenvin samt ett kavalleri på mer än hundra tungt beväpnade ryttare till skydd mot folkligt missnöje.

”Nejden vardt allt ödsligare”, skriver en av officerarna.

”Ogenomträngligt. Blott träd, stenar, mossa och ofruktbart land.”

Resan gick mycket långsamt, ofta var man tvungen att bygga vägen framför ekipaget alltmedan man reste.

Vad prinsessan tänkte i sin vagn vet vi inte. Hon var inte tillfrågad.

Björn Cederberg