Två år utan jobb kostar på

De har inte gett upp. Staffan Pira och Tomas Eriksson blir fortfarande glada när de ser ett ledigt jobb som passar deras kompetens. 

Rahim Khazaie, Staffan Pira och Tomas Eriksson blev arbetslösa i augusti 2010. De letar efter nya jobb med ljus och lykta – men det går trögt i Gävle. Där är arbetslösheten 13,5 procent.

Rahim Khazaie, 58, använde omställningsstödet från Ericsson till att lära sig ett bristyrke i industrin.Som CNC-operatör med ansvar för avancerade, datorstyrda maskiner skulle han få jobb. Det trodde både han själv och omgivningen. De hade hört att industrin skriker efter CNC-operatörer.

När den ettåriga utbildningen var klar i september upptäckte han att det inte räcker med att skaffa sig rätt kompetens.

– Man måste ha kontakter också. Och erfarenhet. Hur ska jag skaffa mig erfarenhet när jag inte ens kan få en praktikplats?

Rahim Khazaie, Staffan Pira och Tomas Eriksson är tre före detta Ericssonanställda som har kommit till Startkraft, Trygghetsrådets dotterbolag för LO-folk, denna förmiddag strax före jul. Alla tre blev arbetslösa på sensommaren eller hösten 2010.

De har gjort allt rätt enligt handboken. De har vidareutbildat sig, sökte hundratals jobb i olika branscher, åkt på studiebesök till arbetsgivare även långt utanför Gävle, vässat sina cv:n och tränat på anställningsintervjuer.

Ändå är de arbetslösa.

Alla tre har barn och familj. Två har en partner som också är arbetslös. Tomas Eriksson är undantaget. Hans fru har ett tryggt jobb som lärare på högskolan.

Ekonomin har blivit sämre. Alla har några månader kvar med a-kassa. Om de inte får nytt jobb in­nan a-kassan tar slut blir det ännu sämre.

Staffan Pira har en son som bor hemma. De andra har vuxna barn.

– Jag är glad för att barnen har flyttat hemifrån. Vi hade många par där båda jobbade på Ericsson. Flera hade småbarn, konstaterar Tomas Eriksson.

Precis som de andra strävar han efter att leva ett så normalt liv som möjligt. Det betyder att han går upp samtidigt som sin fru. Han fixar och donar med huset och tar hand om det mesta av hushållsarbetet vid sidan av jobbsökandet.

Staffan Pira, 52, har en fil kand och litet till från universitetet främst i samhällsvetenskapliga ämnen. Han gick en Ams-kurs i styr- och reglerteknik. På den vägen hamnade han på Ericsson för 15 år sedan.

Han blev arbetslös i augusti 2010. Som alla andra fick han ett år med lön och omställningsstöd i Startkrafts regi. Ericsson ville göra en snygg sorti när fabriken i Gävle lades ner och 800 jobb försvann.

De som inte har fått jobb än har rätt till ytterligare två års stöd hos Startkraft. Utöver jobbcoachning innebär det föreläsningar och studiebesök hos arbetsgivare framför allt i Stockholm och Uppland, där arbetsmarknaden är mycket bättre än i Gävle.

Staffan Pira har gått en kort introduktionskurs i KBT, kognitiv beteendeterapi, i Stockholm och följt med på många studiebesök hos tänkbara arbetsgivare. Läkemedelsindustrin i Uppsala verkar lockande.

– Det skulle vara stimulerande att jobba där. Jag är tekniskt intresserad, säger han.

Ett jobb på ett HVB-hem, det vill säga ett hem för vård och boende, är ett annat alternativ. I somras hade han vikariat som kriminalvårdare på Gävle-anstalten.

Tomas Eriksson, 56, har varit med om två industrinedläggningar. Första gången var när Rosengrens kassaskåpsfabrik stängde 1991. Då blev han arbetslös efter 19 år. I augusti 2010 blev han arbetslös efter 15 år på Ericsson.

Han är gymnasieekonom och gick en ettårig påbyggnadskurs i redovisning. Efter kursen fick han tre månaders praktik på en revisionsbyrå i Stockholm. Han visste att han inte skulle få jobb där, men han behövde praktiken för att vässa sin konkurrenskraft. Det har lett till några anställningsintervjuer. När vi träffas har han en ny intervju inbokad dagen därpå.

Ett nytt industrijobb är ett annat alternativ, liksom ett jobb som tågvärd. En anställningsintervju hos SJ gav inget jobb, men han fick ett vikariat som tågvärd på Tågkompaniet i Gävle.

Han hann bara jobba några veckor innan han blev sjukskriven för ryggproblem – och så var den chansen att skaffa sig erfarenhet förstörd.

– Då kändes det hopplöst, berättar han.

Rahim Khazaie kom till Sverige från Iran lagom till 90-talskrisen. Han var med om några tuffa år när han hoppade mellan jobb i affärer och restauranger. När det var som tuffast tog han över en närbutik i Stockholm. Bostadsbristen gjorde att resten av familjen måste stanna i Gävle. Efter nio månader med arbetsdagar på 15–16 timmar gav han upp.

I Iran hade han jobbat på motsvarigheten till Televerket. Han var anställd i ett bemanningsföretag när han hamnade på Ericsson. Han blev Ericssonanställd och kvar i tolv år till nedläggningen.

Det har gått tre månader sedan han blev klar som CNC-operatör. Nu har han sökt fler jobb än han kan minnas; ”45 bara på Sandvik”. Han kan inte ens få en obetald praktikplats. När han började utbilda sig var arbetsmarknaden ljus. På ett år har det blivit mycket sämre.

– Jag vill inte leva på bidrag. Jag vill ha jobb. Jag tänker på hur jag ska klara mig.

Rahim Khazaie har kommit till Startkraft för att träffa jobbcoachen Gunilla Jacobson. Hon odlar kontakter med arbetsgivare som kan behöva folk. Det har gett resultat. I dag har hon fått ett mejl om ett ledigt industrijobb och sprider nyheten till alla.

– När någon får jobb blir jag lika glad som den det gäller, säger hon.

Ända sedan nedläggningsbeskedet har Startkraft varit en samlingspunkt för Ericssons uppsagda, ett ställe där man kan ta en kopp kaffe och träffa gamla arbetskamrater. Jobbcoachningen fortsätter i ytterligare minst ett halvår, men samlingspunkten stänger.

Några Ericssonanställda tar över. De ska se till att träffarna fortsätter, men Rahim Khazaie tänker inte gå dit. Han vill inte höra frågan:

– Har du fått jobb?

• Varselvågens förlorare