Konflikttålig

Lönebildning är inte synonymt med centrala förhandlingar och avtalsrörelser – det är oändligt mycket mer än så.

– Att flytta fram medlemmarnas lönepositioner förutsätter en lång rad olika åtgärder. Och det arbetet måste pågå jämt.

Beskrivningen är Eva Fernvalls, en gång omstridd men mycket framgångsrik ordförande för landets 100 000 sjuksköterskor, i dag prisbelönt direktör inom Apoteket AB.

Åren i näringslivet har emellertid inte släckt hennes nyfikenhet på arbetsmarknaden och lönebildningsfrågorna. Särskilt nu med en ny stor avtalsrörelse väntande runt hörnet växer intresset, inte minst för de eviga frågorna om uppvärdering av kvinnors löner.

Det var mellan 1994 och 2005 som hon stod i spetsen för Vårdförbundet och ledde kampen för en uppvärdering av sjuksköterskorna, deras löner, ställning i vården och status. Och i backspegeln kan hon se hur inte minst löneutvecklingen för de egna medlemmarna blev snabbare och bättre jämfört med så gott som alla andra grupper.

Strejken 1996 är en förklaring, men det handlar minst lika mycket om lokal utveckling av vårdarbetet och sjuksköterskornas del i det.

– Det blev 62 procent mer i snitt under ett decennium och det var bättre än för många andra yrkesgrupper, säger hon med påtaglig stolthet och ritar sin klassiska fyrkant för att än en gång förklara lönebildningens elementa.

Hon har ritat den tiotusen gånger på möten med medlemmar och drar ett streck för att markera läkarnas andel av lönekakan. Så drar hon ett till och identifierar Kommunals bit. Resten är sjuksköterskornas andel.

– Det är den som ska växa, säger hon och flyttar på strecken så att syrrornas andel av fyrkanten ökar.

Sedan snart åtta år är den fackliga kostymen bytt mot direktörsdito inom Apoteket AB, först som varumärkesdirektör och numera som kommunikationsdirektör inom samma koncern.

Och att stå längst fram och svara för extern kommunikation är en tjänst närmast skräddarsydd för Eva Fernvall, som är medievan som få och grundtränad i att klara tuffa och besvärliga situationer. Erfarenheterna som konfliktgeneral för sjuksköterskorna under konflikten 1996/1997 är en ovärderlig tillgång också efter sidbytet och i rollen som Apotekets främsta troubleshooter.

– Jag har lärt mig oerhört mycket under mina år som facklig företrädare, säger hon. Det förekom stenhårda vinklingar, fräna rubriker och ibland svåra presskonferenser. Men jag lärde mig att betrakta journalister som individer med olika kunskaper och avsikter och anpassade mitt eget uppträdande efter det. Grundregeln är att inte prata för mycket.

Med avtalsrörelsen inom synhåll – förhandlingarna har redan inletts  – rycker det lite i den fackliga tarmen hos Eva Fernvall. Intresset för lönebildningen är djupt och omfattande. Lusten att blanda sig i på riktigt försvinner aldrig.

– Jag ser vår svenska modell för förhandlingar som en påtaglig konkurrensfördel jämfört med omvärlden. Det är en effektiv väg att lösa problem. Men den är också krävande. Friheten att tillsammans med arbetsgivare fastställa utrymmet för löneökningar och förändra anställningsvillkor innebär ett stort ansvar. Det gäller inte minst hur konfliktvapnet används. Det är mycket kraftfullt och måste därför användas med stor omsorg, säger hon och förlorar sig i minnen av de egna strejkerfarenheterna.

– Strejken 1996 var på ett sätt ett misslyckande, men samtidigt en absolut nödvändighet. Vi kunde inte längre fortsätta som tidigare. Trycket i den egna organisationen var så starkt att missnöjet måste kanaliseras på något sätt och konflikten var därför både nyttig och nödvändig.

Men att medlemmarnas krav inte kunde omsättas i en uppgörelse utan konflikt ser hon än i dag som ett misslyckande.

– Vi borde ha haft bättre funge­ran­de relationer med arbetsgivaren, säger hon, men tvekar en aning i sin bedömning. När hon tänker tillbaka på konfliktens betydelse för det interna arbetet med att förändra sjuksköterskornas status och roller är hon inte säker. Hade det gått utan konflikten och de erfarenheter som alla gjorde – eller var de sju veckornas konflikt rent av en nödvändig förutsättning?

– Jag vet inte, säger hon. Men konflikten var betydelsefull. Det råder det ingen tvekan om.

Inför de dagsaktuella diskussionerna om uppvärdering, felavlönade grupper och individer ser hon inga enkla lösningar. Hon betonar långsiktighet och varnar för korta klipp.

– Allt avgörs inte nu eller ens på ett år. Formulera därför en långsiktig målsättning och utvärdera gång på gång vad som sker i förhållande till måldokumentet. Det är också viktigt att orka säga det obekväma till medlemmarna och orka ta strid internt. Att stå upp för en och annan impopulär åtgärd stärker organisationen i förhållande till arbetsgivaren. Det betyder att du blir trovärdig och motpartens eventuella tvivel på om du orkar i utsatta positioner försvinner.

Några verkligt konkreta råd vill hon inte dela ut. Avståndet både i tid och rum till den fackliga hetluften gör henne lite försiktigare i bedömningar. Men en sak är hon tvärsäker på.

– Den fackliga organisation som beskriver eller gör sina medlemmar till offer – den har förlorat redan innan förhandlingarna har börjat.