»Inte klokt att det är så dåligt betalt«

Zainab Omar åker kommunalt mellan städuppdragen, vilket tar tid. Anneli Wiklund kör med egen bil, det går fort men kostar mer.

 

Tungt och stressigt, med långa obetalda resvägar.
– Det är inte klokt att vi har så dåliga löner för det slitet, säger hemstädaren Annelie Wiklund. Det borde inte finnas någon anledning, nu när rutavdraget finns.

Ska statusen för hushållsarbete höjas, så måste lönerna upp. Så enkelt är det, anser hon och kollegan Zainab Omar.

Ska man jämföra rut- och rotavdrag så kan man jämföra lönerna också.

En bygg- och anläggningsarbetare tjänade i snitt 27 500 i månaden förra året. En hemstädare tjänar i år enligt avtal 18 400 kronor i månaden.

– Det är minimilönen de går efter, oftast, säger Annelie Wiklund om sin arbetsgivare Hemfrid, ett av de första hemserviceföretagen, som också är ett av få – 120 i hela landet – som har kollektivavtal. Ett par gånger har löneökningarna haft tre olika nivåer, men senaste avtalsrörelsen blev det lika till alla.

Och om en av anledningarna till rutavdraget är att skapa en vit arbetsmarknad med bra jobb – ja då måste lön och arbetsvillkor vara bra, anser de.

– Kvinnor ska vara lika mycket värda som män, säger Annelie Wiklund.

Det är lunchtid och arbetsplatsombudet Annelie Wiklund har stämt träff med sin kollega på en lunchrestaurang i Krokslätt i Mölndal.

– Oj oj oj, det känns som jag har jobbat tolv timmar, säger Zainab Omar, när hon slår sig ner vid bordet efter förmiddagens fyratimmarspass i en villa i närheten.

Att lönen är 18 400 kronor är en sanning med modifikation. Zainab jobbar 75 procent och för det får hon 13 900 kronor i månaden. Före skatt. Det är vad kroppen klarar, anser hon. Det är vad som borde räknas som ett fullgjort dagsverke. Eller kanske snarare: Bedömningarna över hur lång tid olika uppgifter tar skulle göras med lite mer marginaler.

Som det är nu måste de jobba på högvarv.

Hemstädning hos kunder inleds med ett besök från företagets säljare. Då görs tidsbedömningar, och då är bostäderna oftast exemplariskt städade. Sedan är verkligheten en annan.

Det är inte som på ett kontor, det händer saker med lägenheter. Det kan komma till ett gäng svårstädade mattor. En drös prydnadspryttlar. Det står plötsligt en ny bautasoffa där, som ska dammsugas, under och ovanpå, under kuddarna som ska lyftas och flyttas.

– Det tar så lång tid att dammsuga en soffa, säger Zainab Omar.

Eller så kommer det till barn. Som smutsar ner, som stökar runt. Och med dem så småningom barnmatsburkar överfulla med stärkelse som biter sig in bord och bänkskivor.

Föräldrar som kanske tänker att städaren kommer ändå snart, kanske inte tänker alls, eller har bråttom på morgnarna.

Det tillkommer en katt eller en hund, med hår som fullkomligt bäddar in lägenheten.

– Om vi inte hinner så får vi skriva det på kundkorten, säger Annelie Wiklund. Men vi är ju känslomänniskor.

– Allt ska vara perfekt, säger Zainab Omar.

Ofta tar de i lite extra, eller stannar kvar en stund för att det ska se så bra ut som kunden vill. De mår inte bra annars. Kunderna har trots allt betalat. Men då spelar städarna med sin lediga tid, eftersom de har fasta arbetstider.

– Det vore bra med mer flexibilitet, säger Zainab Omar.

Ibland är det hopplöst. Kunderna väljer själva städutrustning: dammsugare och dammvippor. En uppsättning trasor och mopp får de, sedan får de själva fylla på.

En del har inte ens dammvippor, då får städarna gå med dammsugarslangen. Andra har dammsugare som fungerar dåligt.

Då klagar de hos sina chefer, som får påtala för kunden. Men det är inte alltid det händer något.

– Jag kom från en kund nu, de har en fin dammsugare, men munstycket fungerar inte. Det sa jag förra gången, men de hade inte köpt någon ny. Åh, det är omöjligt att städa då, säger hon.

Det är stora ytor, och städarna får sträcka sig och böja sig och slita och dra.

– Städa badrummen är tungt. Ofta har de två badrum, säger Annelie Wiklund.

Hon höjer inte på ögonbrynen längre, inför vad hon ser. Tre badrum – faktiskt inte ovanligt. Eller två handfat bredvid varandra. Men visst kan det kännas tröttsamt.

Särskilt om allt ska skina varje vecka.

En del kunder vill ha hela huset moppat varje gång. Andra nöjer sig med kök och badrum. En del har städning varje vecka, andra varannan.

– De flesta kunderna har jättemycket saker, på borden, i fönstren, som man ska flytta och damma och torka av och åhh, säger Zainab Omar.

– Ibland är det massa saker under sängen, det kan vara trosor, kalsonger, det är inte så mysigt med andras, jag känner mig ofta äcklad. Det är väldigt svårt att komma åt också. De ska ju plocka undan, men det är inte alltid så i verkligheten.

Annelie Wiklund har jobbat på Hemfrid i sex år. Någon skillnad på kunderna efter rutavdragets införande har hon inte märkt. Kanske lite fler barnfamiljer, men å andra sidan är det fler av alla. De flesta har villor eller radhus, en del har lägenheter, men då är det mest inne i Göteborgs city.

Upplever de att kunderna är rika? undrar jag.

– Nej, inte alla, svarar Zainab.

Men tjänar de mer än er?

– Ja, oj, oj, oj, säger Zainab och skrattar. Fem gånger mer, kanske?

Zainab Omar har jobbat i tre år. Hon såg en annons och tänkte att städa kan hon ju. Men hon kunde inte föreställa sig att det skulle vara så tungt.

– I början tyckte jag att det var jättebra, jag var glad att få ett jobb, och jag ville jobba, jobba, jobba.

Det var väl egentligen samma problem redan då, säger hon nu.

Hon bor i Angered och har de flesta kunderna i Landvetter och Mölnlycke. Resan till första och från sista kunden räknas inte som arbetstid, 1,5 timme tar det, och arbetsdagarna blir långa trots deltiden.

På ett sätt är rutavdraget bra, tycker hon. Det skapar jobb. Bra jobb? Nej. Men jobb.

Hon säger att vissa kolleger trivs med jobbet. Många har tidigare jobbat svart och de tycker att det är bra med en lön som kommer varje månad.

Annelie Wiklund tycker att rutavdraget är orättvist.

– Jag tycker inte att det är rättvist att högavlönade får rutavdrag. Det är inte okej, när man ser besparingarna i vård och barnomsorg. Hela samhället är lite sjukt, faktiskt.

Att det skulle vara bra för jämställdheten håller hon inte med om.

– För dem kanske, inte för oss, säger Annelie och syftar på dem som dominerat rutdebatten – medelklassen.

Annelie Wiklund berättar att hon tidigare jobbade elva år på Volvo, med bra lön. Då byggde hon och maken upp en god ekonomi, de köpte hus i Lindome och kunde betala av på lånen.

Det gör att hon klarar sig nu.

Hennes man jobbar på ett företag som gör lasermätverktyg. Han är konstruktör, har lärt sig genom livet, säger hon, tjänar 32 000 kronor.

Är hans jobb värt det dubbla jämfört med hennes? Nej, hon tycker inte det.

– Det handlar inte bara om att överleva. Det handlar om värdet på oss. Vi ska också kunna resa, skaffa lägenhet, låna pengar, säger Annelie.

Nu när branschen är skattereducerad så borde det finnas marginaler.

– Jag tycker att det låter jättekonstigt att det inte skulle finnas pengar att höja lönerna, säger Annelie Wiklund.

Själva har de inte använt rutavdraget. De skrattar båda när jag frågar.

– Jag har inga pengar till det, säger Zainab, och Annelie håller med, ekonomin räcker inte till.

Båda skulle också tycka att det kändes obekvämt att ha någon som städade hos sig.

Om det vore som barnomsorgen, att städning vore en omsorg som alla hade rätt till, då kanske det skulle kännas naturligt, funderar Annelie, men det vore väl en praktisk omöjlighet.

Zainab Omar älskar sitt hem, och att vara hemma och städa och göra fint.

– Men jag gör det inte så fint som hos kunderna, det orkar jag inte, säger hon.

• Det är villkoren som är skit – inte själva hushållsarbetet