I New York och London kallas de kanske för nanny.

I Paris använder man det mjuka och tillgivna nounou.

I den mån de existerar i Stockholm? Barnskötare i hemmet (med rutavdrag)?

Globaliseringens nya proletariat kallas de av den franska sociologen Caroline Ibos.

I tre år har hon studerat villkoren för en grupp svarta kvinnor från Elfenbenskusten, som uppfostrar vita kvinnors barn i Paris. Hon säger att fenomenet är koncentrerat till världens metropoler.

Barnomsorgsproblem finns ju annars överallt.

Ett ständigt trixande för att inte barnen ska lämnas vind för våg är ett gemensamt ok för många fransyskor (ju fler barn en fransman har, desto senare brukar han komma hem från jobbet).

Dagisplatserna är få. Många småttingar passas av släktingar eller dagbarnvårdare. När barnen blir två, tre år kan de börja i den avgiftsfria förskolan. Fast där ska de ju hämtas och lämnas av någon.

Ett fåtal har råd att lösa problemet med en nounou i hemmet.

Två procent av de franska småbarnen har egen barnskötare, säger Caroline Ibos. Hennes studie blev en uppmärksammad bok om klass, ras och kön.

Läsningen är genant.

Intelligenta kvinnor förvandlas till trångsynta, krävande och snåla arbetsgivare. Och beter sig faktiskt helt obegripligt.

De vet till exempel nästan ingenting om personen som dagligen vistas i deras hem.

Trots att de själva ständigt slåss mot könsstereotyper anställer de inte barnskötare efter kompetens, utan på känsla och med fördomar. Svarta kvinnor sägs till exempel vara moderliga, men slarviga.

Och de betalar dem uruselt, trots att de anförtror dem det mest värdefulla de har, sina barn.

Förklaringen?

En kan vara att de vita kvinnorna har uppnått mycket, men inte ett jämställt förhållande. De lägger ut konflikten med sina män på entreprenad.

Man kan ju invända att företeelsen inte är ny. Arbetarklassen har väl alltid skött överklassens barn. Men den har förmodligen ändrat skepnad i och med att avstånden i världen har krympt.

De svarta kvinnorna är i grunden självständiga, ofta utbildade och tillhör en urban medelklass i Abidjan. Men de är ekonomiska flyktingar i Paris. ”Krisen” är den orsak de själva anger till varför de flyttat 700 mil norrut för att förvandlas till en tyst och mestadels osynlig underklass.

Då och då kan vi se skymten av dem på små torg eller runt lekplatser i burgna Pariskvarter. Det är ofta där de träffas för att hålla stånd i sina ensamma och otacksamma jobb.

 

FOTNOT: Qui gardera nos enfants? (Vem passar våra barn?) ges i Frankrike ut av bokförlaget Flammarion.

Mer om att jobba i andras hem:

 

 

Anna Trenning Himmelsbach