Decentraliserad lönebildning har varit ett honnörsord i arbetsgivarkretsar under lång tid. Önskan om avtal som reglerar så lite som möjligt på central nivå har genomsyrat retoriken under 30 år.

Visionen har tagit sig olika uttryck, men har i grunden alltid handlat om samma sak – att komma bort från centralt fastställda löneökningar och tvingande regler för fördelning.

Den stundande avtalsrörelsen utgör inget undantag från regeln, snarare tvärtom. Endast arbetsgivarnas ordval är förändrat. Inriktning och innehåll är detsamma som tidigare

Lika självklar och förutsägbar är den fackliga reaktionen. De centrala riksavtalen är lika viktiga som någonsin. Och de måste ha ett materiellt innehåll för att tjäna som norm och rättesnöre både för den egna branschen och för arbetsmarknaden i övrigt.

Kampen om riksavtalens innehåll och existens har anor inom industrin, inte minst inom verkstadsindustrin. Många, inklusive undertecknad, trodde att striden avgjordes en gång för alla när parterna skrev under industriavtalet 1997.

Uppgörelsen uppfattades som en garanti för fortsatta centrala riksavtal med materiellt innehåll. Och visst finns riksavtalen kvar, men framstötar har gjorts för att urholka dem och göra dem mindre tvingande och normerande under senare år.

Det har handlat om att införa öppningsklausuler à la tysk modell som ger företag i kris rätt att avvika från bestämmelserna i det centrala riksavtalet. Facken har föga överraskande vägrat.

I år är krisen eller varselvågen den fond som utnyttjas för att formulera nya krav med inriktning på lokala förhandlingar och överenskommelser.  Så här skriver Teknikarbetsgivarna: ”En fortsatt decentralisering av förhandlingssystemet är helt nödvändig, i synnerhet i rådande ekonomiska situation som vi bedömer och är ense om med våra motparter, kommer att kvarstå under lång tid framöver.Förhandlingar om löner måste i än större utsträckning än i dag ske på företagsnivå. Parterna på arbetsplatserna måste ges utrymme att komma överens om löner och villkor som är anpassade till verksamheten”.

Konjunkturförsvagningen som redan kostat tusentals industrianställda jobben i den våg av varsel som svept över industrin ska nu följas upp med svagare centrala löneavtal än tidigare. En anpassning till varje företags betalningsförmåga är drömmen bland industriarbetsgivarna.

Att det inte blir så – det vet alla. Men som illustra­tion till de svårigheter som väntar är dagens positionering intressant och viktig. Den visar hur mycket parterna gemensamt, ibland med medlarhjälp, ska ta sig igenom innan avtalen ska signeras en bit in i april 2013.