Tankar som dansar

Röstkonstnären Diamanda Galás – också ett slags dansare – förklarar för filosofen Per Jonsson varför hon oavbrutet måste gå vidare i sökandet efter nya uttryck: för att överhuvudtaget nå fram till publiken.

Sen länge pågår ett nära samarbete mellan postmodern dans och postmodernt tänkande. De arbetar bägge med överskridanden. De vill skriva om traditionerna genom att vränga reglerna för vad som får vara med och vad som är väsentligt.

Inga gränser finns ju för vad en modern dansföreställning kan vara eller rikta in sig på. Men den står hela tiden i dialog med all annan dans som föregått den – och med företeelser utanför dansens värld som går att tolka koreografiskt. Och varje nyerövring förändrar vad som dittills varit givet.

Likadant med en lyckad filosofisk intervention. Den möblerar om världen sån vi dittills tänkt oss den.

Till exempel Jacques Derridas arbete på sextitalet med att påvisa i hur hög grad all tidigare västerländsk filosofi och verklighetsuppfattning hade varit beroende av en uppdelning mellan tal och skrift, varvid talet hade stått för det ursprungliga och skriften för förfalskning.

Derrida gjorde en sidoanmärkning som fick vittgående konsekvenser innanför och utanför filosofin: den blottlade vad som hade tagits för givet – till exempel i synen på sanning som en korrekt kopia av en på förhand existerande verklighet.

Ifrågasättandet av den självklara hierarkin mellan tal och skrift skrev om reglerna. Derridas ordningsfråga förändrade det pågående mötets karaktär och syn på sin uppgift.

Dansen uppstod ur ritualer, fester och underhållning vid kungliga hov. Men sen andra världskriget har den varit frenetiskt sysselsatt med att befinna sig i ständig förvandling. Att uppfinna och importera nya sätt att röra sig över en scen, och därmed samtidigt förvandla och inlemma de gamla sätten att röra sig. Eller inte röra sig. Och ständigt utvidga själva definitionen av vad som är en scen eller en publik.

Därför detta samarbete mellan postmodern dans och postmodern filosofi. De kan spegla sig i varann. Och kroppar kan tänka och begrepp kan dansa.

Vad som måste betraktas som en höjdpunkt i detta samarbete var den internationella konferens “Weaving Politics” som koreografen Christina Caprioli anordnade i Stockholm i helgen. Ledande experter från olika områden träffades för att besvara den specifika frågan om vad danskonst och filosofiska teorier har att bidra med till förståelsen av politiken i det nuvarande världsläget.

Ytterligare ett uppdrag med andra ord: Att gemensamt bidra till förståelsen av samhället just när samhället är på väg att avskaffa sig självt till förmån för obegränsad företagsekonomisering och övervakning av medborgarna.

Jacques Rancière, som inte var närvarande, men vars namn återkom kanske flitigast, hävdar i sitt tänkande att politiken har ersatts av polisen, som vill tvinga alla till normalitet. Samtidigt som han framhåller konsten som nånting som kan vara vår bundsförvant i kampen mot denna utveckling – genom att utgöra en mötesplats för våra sinnens vittnesbörd.

I en av konferensens många oerhört innehållsrika föreläsningar illustrerade André Lepecki denna tes om att polisen ersatt politiken genom att spela upp ett konstverk av Tania Bruguera, “Tatlin’s Whisper #5”: två strängt koreograferade ridande poliser, den ene vänlig på en vit häst, den andre barsk på en svart häst, dirigerar en folkmassa hit och dit (närmare bestämt en samling införstådda museibesökare), på ett sätt som ger upphov till både insikter och stor munterhet, därför att maktförhållanden tydliggöres utan den vanliga gatukonfrontationens överskott på stresshormoner (som ju blockerar både analysförmågan och humorn).

Mötet mellan dans och tänkande tog sig också många andra former under de tre dagar konferensen varade. Minst två av föredragen måste betecknas som virtuosa dansnummer, men med begrepp istället för kroppar och lemmar, och båda handlade om kontinuerlig förvandling som övergår till motstånd: Boyan Manchev från Paris och Marcia Sá Cavalcante Schuback från Södertörns högskola.

Andra inslag var mer samhällsvetenskapligt inriktade, men samtidigt med osviklig känsla för dansens möjligheter. Det handlade om tillrättalagd turistdans i Kenya, vars utslätning samtidigt upprätthåller en bräcklig nationell samhörighet; om hiphop som strategi för att integreras i det främlingsfientliga franska samhället; och om Danika Dakics gestaltningar av akuta politiska motsägelsefullheter och språkförbistringar.

Irina Sandomirskaja, också verksam vid Södertörn, visade journalfilmer från Leningrads belägring och berättade om hur Lidija Ginzburg bearbetade den hungersnöd och det administrativa förtryck som hon och alla genomled genom att skapa en teori om kroppens likhet med staden. En skildring som i sin tur hade många beröringspunkter med röstkonstnären Diamanda Galás poetiska redogörelse för hur sökandet efter ständigt nya uttryck är en förutsättning för att bli förstådd.

Centrum var dock William Forsythes föreställning “Human Writes”, byggd på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och skapad i samarbete med juridikprofessorn Kendall Thomas, som gav en flammande introduktion till tankarna bakom.

“Human Writes” framförs av ett fyrtiotal dansare vars enda uppgift är att skriva ner varsin paragraf ur deklarationen, men har ålagts att göra skrivandet så svårt och mödosamt som möjligt – därför att världen är sån.

Dansarna jobbar vid varsitt plåtbord på varsitt pappersark medan publiken vandrar runt likt mässbesökare och ifall de vill lägger sig i, samtalar eller hjälper till.

Ett interaktivt konstverk som är svårt att glömma när man har varit med om det, även om jag själv mest gick omkring och kände mig tafflig inför de deltagandes hängivna noggrannhet. Vilket ju i och för sig är en inte oviktig reaktion.

Men samtidigt aktualiserar min känsla av att inte riktigt komma in den enda invändning jag har mot hela denna storslagna konferens.

Nämligen att allting till slut blir så väldigt individuellt. Såväl det teoretiska som det koreografiska arbetet.

Var och en gör sin grej, och kan visserligen uppmuntra och spegla varann inbördes – men vart tog kollektivet vägen, arbetslaget?

De enda som egentligen var inne på lagarbete var pedagogen Irit Rogoff och sociologen Rudi Laermans: han beskrev de konkreta samarbetsformer som uppstår därför att dansare idag ofta jobbar kollektivt med tidsbegränsade projekt, varvid nånting gemensamt uppstår.

Vem tänker och dansar kollektivet? Såna figurer saknades sannerligen inte. Filosofen Hannah Arendt nämndes ofta och hedersgästen Julia Kristeva gjorde inget mindre än att skissera en ny humanism byggd på moderskapets omsorg och tonårstidens idealism – men nästan hela tiden förnam jag en irriterande konflikt mellan alla inblandades täta samförstånd och ett slags fundamental ensamhet i synen på filosofens och konstnärens arbete.

Alla medverkande lagspelade på en oerhört hög abstraktionsnivå men bjöd in publiken mer till beundran än till deltagande.

Jag önskar mig innerligt en fortsättning på deras gränsöverskridande toppmöte som tar formen av folkbildning, där Var och en – huvudpersonen i rättighetsdeklarationen – bjuds in att medverka med sina egna erfarenheter av viktiga politiska dimensioner: som t ex var i en stad det är tillåtet för vem att röra sig.

Först när deltagandet blir större och djupare infrias på riktig paragraf 27:1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.”