En tidigare granne, uppvuxen i ett strikt religiöst hem, berättade att föräldrarna påstått att gud inte bara är med oss hela tiden utan också fotograferar det vi gör. Bilderna, som tas på både goda och onda gärningar, samlas i ett stort album med vårt namn på omslaget, vilket plockas fram på domedagen.

Det kan man kalla en övervakande blick! Men att skildra ett liv är – förmodligen inte för gud, men för människan självt – angeläget. Fotografi är att förlänga seendet. En vanlig bild förvandlas till en skatt som visar det förflutna vi kommer från. I min släkt, som i flera andras, har det inte funnits någon berättelse i bilder eller ord och det är en tomhet bakåt.

Nedskriven historia, som adeln eller andra kända släkter har, är en framgångsfaktor i sig i och med den plattform som skapas. Ett utrymme ges som säger att dessa människor är värda att berättas om, att bli en del av historien.

Därför är det till exempel författaren Hélène Cixous gjort så mäktigt. Hon har skapat ett familjealbum suprème när hon kombinerat familjefotografier med texter av poetisk och analytisk karaktär. Hon har skrivit ihop sitt privata liv med världshistorien. (I boken Rootprints.)

Nu finns många företag som erbjuder möjligheten att sätta samman egna böcker. Var och en av oss är historien, och att fotografera och beskriva våra liv är en mäktig handling och kanske den bästa julklappen de efterlevande kan få – att få hjälp med att få syn på sig själv i tiden. Inte från himlen utan från jorden.

Jenny Maria Nilsson