Går det att aktivera den politiskt radikala konsten från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet utan att den blir nostalgisk eller förlorar sin kritiska potential?

Efter att ha besökt några av de evenemang som konstnären Ingela Johansson (född 1976) under hösten initierat på Konsthall C i Hökarängen är jag helt övertygad om att det är möjligt.

Ingela Johanssons sätt att närma sig den så kallade strejkkonsten som samlades in som en tänkt strejkkassa under gruvstrejken i LKAB:s gruvor 1969 – 1970 bygger till stor del på samtal och iscensättningar. Från rekonstruktionen av Sara Lidmans tal vid ett stormöte i Kiruna sporthall den 11 december 1969, via seminarier, bokproduktion, till en tio dagar lång workshop tillsammans med Teateralliansen handlar det om ett praktiskt och konkret aktiverande av det dokumentära källmaterial som finns. Viljan att bokstavligen gå in kulturen och konstens engagemang för strejken, läsa dokumenten, tidningsklippen och se på bilderna tillsammans för att utvinna någonting ur materialet är påtaglig och manar till efterföljd.

Med sin metod placerar Ingela Johansson alla berättelser som finns och deltagarnas samlade erfarenheter i fokus. Den kontext som hon lyckats skapa kring den politiska konsten i sitt omfattande projekt ”Vad hände med strejkkonsten?” är en av anledningarna till att strejkkonsten känns både relevant och intressant i dag.

Ser man lite noggrannare på själva konsten visar det sig också att det inte bara var riktad mot makten utan ville vara på plats och låta fler röster höras i såväl det offentliga som det privata samtalet.

Även om den konst och den litteratur, teater och film som skapades för att skildra men även i många fall uttalat stödja den vilda gruvarbetarstrejken varit utgångspunkten för Ingela Johanssons projekt handlar det mer om konstnärliga förhållningssätt och strategier än om de enskilda konstverken från slutet av 1960-talet och från början av 1970-talet. Gruvarbetarnas strejkkonstsamling visades i somras på Bildmuseet i Umeå. I vår kommer den att kunna ses på Tensta konsthall.

När jag lyssnade på det Vittnesseminarium som den 4 december arrangerades på Konsthall C i samarbete med Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola blev det också tydligt att engagemanget hängde samman med deras tro på konstens möjlighet att berätta.

Vittnesmålen från bland andra skådespelaren Stefan Böhm, filmarna Alf Israelsson och Margareta Vinterheden handlade just om drivkraften att ge alternativa bilder av olika skeenden och situationer.

Men som Kajsa Ohrlander, forskare och lärare inom lärarutbildningen vid Stockholms universitet, påpekade kräver det både tid men framförallt närvaro.

För att få syn på berättelserna som finns måste man vara på plats och dessutom i möjligaste mån försöka delta i vardagslivet, menade Ohrlander, vars eget arbete under gruvstrejken bland annat resulterade i antologin Dikter från Malmberget samlade av Kajsa Ohrlander: nog är det så att ventilationer inte behövs så länge dina lungor fungerar. En bok som hade varit omöjlig för henne att göra om hon inte varit på plats.

Thomas Olsson