Ett lätt dimstråk svepte över älven, en överdimensionerad färja låg förankrad vid terminalen och en mindre lastbåt var på väg ut, övervakad av en skock vita sjöfåglar. Masthuggskyrkan krönte berget på andra sidan älven och sjömanshustrun väntade lika troget som alltid på sin pelare.

Han såg den klassiska vyn på andra sidan glasväggen samtidigt som han lyssnade på sorlet från rösterna bakom sig, hörde hur människor som aldrig tidigare träffats bekantade sig med varann. Hörde han ihop med dem? Var han en av dem? Vad hade han att säga till dessa främmande människor, kalenderbitare och minneskonstnärer som uppenbart försökte sätta sig i respekt hos varann genom att briljera med sina väl innötta fraser av värdelöst vetande, som de hoppades få användning av i en studio? Vad gjorde han här?

Efter att ha slötittat på ett teveprogram några veckor hade han fått ett infall att följa programledarens uppmaning, gått in på hemsidan och anmält sig som presumtiv deltagare. Mer än så hade det inte varit, och han hade inte varit mindre tillfreds om allt stannat där. Men det hade inte dröjt mer än någon vecka efter att han sänt in sina uppgifter förrän en ung man från redaktionen ringt och bett honom svara på ett tjugotal allmänbildande frågor i skilda ämnen. Du klarade dig med råge, hade den unge mannen avslutat samtalet med och förklarat att resten av konversationen med redaktion skulle ske med e-mail. Den hade snart klarats av och nu stod han här tillsammans med fyrtiosju främmande människor som förmodligen följt samma uppmaning och, så vitt han uppfattade sorlet, var fulla av förväntningar inför inspelningen. En av dem skulle gå hem med ett femsiffrigt belopp i fickan, resten skulle ha fått sina femton minuter av efemär uppmärksamhet, som varje människa enligt nya rön är berättigad att få, tillgodosedda. Var det så här det skulle ske? Han visste inte, men som han kände sig hade han lika gärna haft sina femton minuter innestående till ett senare tillfälle.

De hade ropats upp, följt en ung programmedarbetare och hamnat i ett fönsterlöst rum, som den unge benämnt som loungen, innan han hört sig för om deltagarna önskade få några frågor besvarade. Efter en kort tystnad och några ögonkast deltagarna emellan hade en man harklat sig och sagt:

– Vad händer om någon av oss dör innan programmet sänds?

Den uppriktiga frågan hade fått samtliga att se sig omkring, som om de funderat på vem av dem som låg närmast till hands att ta ner skylten. Frågan hade fått programmedarbetaren att svaja till innan han fann sig och förklarade att de aldrig tidigare fått frågan. Efter ett kort rådrum med en kollega hade han förklarat att ingenting skulle ske, är programmet inspelat körs det, oavsett vad som hänt de medverkande.

– Då får man se till att hålla sig på benen, alltså, hade frågeställaren konstaterat och förgäves försökt få med sig de andra i ett skratt, som klingat ihåligt, tomt och ensamt.

Under tiden de väntade i loungen iakttog han de andra deltagarnas förberedelser. En man vankade av och an i rummet, stannade till sist upp framför ett gäng som samlats kring ett bord och förklarade att han varit på väg ut på en golfrunda då redaktionen ringt och kallat in honom som reserv, och visade att han fortfarande hade stegräknaren kvar i bältet. En ung arkitektstudent trodde att programfrågorna inte kunde vara värre än uppgifterna han dagligen tog sig an i högskolan, och fick omedelbart medhåll av en kvinna med mångårig erfarenhet från skolarbete. I ett hörn satt en rullstolsburen äldre man med rund prästkrage, svart skjorta och kors hängande på bröstet, övervakad av en kvinnlig ledsagare. Göteborgskvinnan som medverkat i ett provprogram underhöll några deltagare med sina erfarenheter från studion, och en lundastudent utan hämningar sa att han redan intecknat prispengarna i en utlandsresa.

– Nu blir det kul, vi ska ta en fight, eller hur? sa en kvinna med vitt, ålderspatinerat och vällagt hår när hon slöt upp bakom honom, då han med nummerbricka i näven rättat in sig i ledet för att följa med den unge programmedarbetaren ner till studion.

Vad har jag här att göra, tänkte han och försökte le mot kvinnan för att visa att han uppfattat hennes ord, innan de följde med gruppen ner i spiraltrappan och in i studion. Först bländades han av ljuset, klev på några grova sladdar, tog snedsteg och en ung flicka fångade upp honom, tog hand om nummerbrickan och visade bakom vilken pult han skulle stå. Varför står jag här, tanken slog honom när virrvarret pågick runt om i studion. Kalenderbitare hade han aldrig varit men han hade alltid haft lätt för att lägga saker på minnet, det han läst eller hört talats om brukade sitta kvar, vilket gett honom en viss allmänbildning, mer än så var det inte.

Förberedelsearbetet drog ut på tiden, i pulterna trampade deltagarna alltmer nervöst en evig på stället marsch under tiden en vitrocksklädd och hörlursförsedd man dirigerade manskapet efter kontrollrummets order. Instruktioner till deltagarna kom stötvis, ömsom uppmanades de att le mot en närgången kamera, ömsom att inte lägga armarna på pulten utan hålla händerna i handtagets dödmansgrepp och hela tiden ge akt på skärmen bakom programledaren, där frågorna skulle komma att visas under inspelningen.

– Det här är inget att vara nervös för. Ni har tre sekunder på er att svara, det är gott om tid, ropade den vitrocksklädde hörlursmannen när det började dra ihop sig till inspelning. Det värsta som kan hända er är att kontrollrummet ber att vi ska ta om frågan. Har ni då svarat fel måste ni upprepa felet. Några av er kommer att drabbas men då ska ni komma ihåg att vi bara är cirkus trettio personer här idag, fler är det inte som ser er, så det är inget att oroa sig för.

– Och så är det ungefär en och halv miljon som ser programmen varje vecka, men dem behöver ni inte tänka på, kontrade programledaren och fyrade av ett brett leende.

Varför står jag här, tänkte han och kastade en blick mot kvinnan med det ålderspatinerade håret i pulten bredvid. Lite längre bort stod ett par självutnämnda minneskonstnärer och längst bort trampade mannen med stegräknare vidare. Varför, tur i spel hade han aldrig haft men dess motsats hade ofta grinat honom i ansiktet. Varför hade han hamnat här? Hade fåfängan lett sitt allra ljuvaste leende mot honom när den unge mannen sagt att han klarat telefonfrågorna med råge? Då hade han ännu haft chansen att säga ifrån, hoppa av hela spektaklet, nu var det för sent.

– Hur tänker du nu? frågade plötsligt kvinnan i pulten bredvid. Hur tror du det går?

– Med tanke på den långa tågresan och hotellnatten skulle det kännas försmädligt om man åker ur i första omgången, högre ambition än så har jag inte, svarade han. Efter andra omgången är ju sjuttiofem procent av oss borta, då gör det mindre om man försvinner.

– Så du pratar, du har för alldeles dålig ambition för det här gemet, hör jag, svarade kvinnan segervisst och strök över sitt vita hår. Jag siktar på finalen, allt annat än final betraktar jag som ett misslyckande.

Vad skulle han svara på en sådan övertygelse? Ingenting, tänkte han och avslutade konversationen med en nick samtidigt som ljuset tändes upp och programledaren kom in i studion.

Så var de igång, innan han visste ordet av hade han hasplat ur sig ordet Mårbacka och kvalificerat sig för en ny runda.

När första omgången var klar hade arkitektstudenten missat namnet på leksaksvaruhuset i London och fått för sig att Almqvists menat blåbär, när han talat om att blott Sverige svenska sådana har. Två enkla frågor hade släckt studentens lampor och han stod som ett åskmoln i mörkret. Den åldrige, rullstolsburne prästen som rest genom hela landet för att komma till studion visste inte namnet på sällskapsspelet som har ett strykjärn bland spelpjäserna, och hade heller inte klart för sig vilken golfterm som är gemensam med den amerikanske skådespelaren Humphrey Bogarts smeknamn. Trött, bedrövad och med all obrukad kunskap i behåll sjönk den gamle prästen ihop i sin rullstol.

Han hade klarat första omgången och fick inleda den andra med en musikfråga. När dansbandslåten ekade i studion mindes han en gammal lumparkompis, som efter värnpliktsåret startat ett framgångsrikt dansband. Han svarade rätt, stod som exekutor och drabbades av en tävlingsiver han aldrig tidigare känt, gav sig på minneskonstnärerna och den blixtinkallade med stegräknaren. Fyra tävlande gick på pumpen innan en kvinna lyckades pricka in korrekt svar.

Efter den insatsen stod han tom och avvaktande medan frågorna gick vidare, och då frågan till sist kom tillbaka var svaret, trots studiomannens försäkran om att tre sekunder är väl tilltagen tid, som bortblåst. Han svarade fel, insåg det innan han fått fram orden. Signalen ljöd, studiomannen avbröt inspelningen och förklarade att kontrollrummet krävde omtagning.

– Vi tar om, och du måste lämna samma felaktiga svar en gång till, sa mannen med hörlurarna och pekade på honom.

Frågan togs om, inför de övrigas lystna blickar tvingades han upprepa sitt felaktiga svar. Haveriet var ett faktum, tävlingen var över för hans del. Han orkade inte bry sig längre och blev snabbt ett lovligt villebråd för de andra, som kastade sina frågor till honom. Med tungan häftande mot en torr gom stod han stum varje gång programledaren begärde ett svar och snart var hans lampor släckta.

Ett halvår senare, några dagar efter sändningen, stötte han ihop med Nilsson, en gammal bekant, när han veckohandlade. Nilsson kom emot honom med matmarknadens varuvagn som en plog framför sig.

– Du, du, du, jag kunde varenda fråga som du gick bet på i teve, sa Nilsson triumferande.

– Du kan inte ana hur många som har ringt och sagt samma sak, svarade han. Jag säger till dig som jag har sagt till alla som ringt. Anmäl dig och åk ner och var med. Du har tre sekunder på dig att svara rätt.

Varje gång han påminns om haveriet förvånas han över att alla i hans bekantskapskrets tycks veta hur djup Marianergraven är, när slaget i Marengo stod, i vilket land Sydamerikas högsta berg ligger, vilket årtionde popgruppen The Clash slog igenom, vad Jesus sa när han uppenbarade sig för Maria från Magdala, vem som var far till kejsare Caligula och när Nordostpassagen passerades första gången.

Håkan Boström