Foto: Pontus Lundahl Bild: Pontus Lundahl

Fadime Kuzey tackade nej till 39 månadslöner och gick till domstol. Hon förlorade mot arbetsgivaren, men ångrar ingenting.
– Coop är rikt nog för att kunna köpa vad som helst, men inte min stolthet.

Egentligen ville hon inte visa sitt ansikte i tidningen med tanke på framtida arbetsgivare, men ändrar sitt beslut när vi träffas utanför den Konsumbutik i Stockholm där hon jobbat i 27 år.

– Det är inte min stil, säger hon med ett skratt och ställer sig i en snödriva framför kameran.

Fadime Kuzey började som kassörska på Konsum 1985. Ungefär 15 år senare fick hon en belastningsskada i höger tumme som gjorde att hon inte längre klarade av alla jobb i butiken. Hon blev sjukskriven på halvtid och fick behålla sin anställning på den andra halvan, ända fram till förra våren då hon fick en ny chef.

Eftersom butiken gått med minus under lång tid ville chefen organisera om arbetet från grunden. Den nya ordningen byggde på rotation som i sin tur byggde på att alla anställda klarade av alla arbetsuppgifter.

Men det gjorde inte Fadime Kuzey. Hon kunde inte greppa eller lyfta tunga varor. Hittills hade hon fått jobba i kassan och med lättare plock. Men nu var det slut med det, nu skulle alla göra allt. Det var en order, punkt.

Därmed blev hon ”övertalig” och fick sparken ”på grund av arbetsbrist”, trots att hon var den som hade jobbat längst i butiken.

– Turordningen tillämpades baklänges i mitt fall.

Men Fadime Kuzey vägrade acceptera att stora Coop inte skulle kunna skaka fram några arbetsuppgifter åt henne.

– Jag gick inte med på att bli reducerad till en tumme, säger hon och kavlar upp ärmen.

Hon visar att det inte finns några synliga spår efter belastningsskadan, att det inte är något fel på hennes kropp i övrigt.

– Jag är inte en tumme, upprepar hon. Jag är en människa. Och jag klarar fortfarande av det mesta i en butik. I värsta fall kan jag jobba med tipstjänst eller på en cafeteria.

Men Coop hade bestämt sig. Företaget kunde, efter att ha gjort tre utredningar, inte längre ha hennes ”anpassade arbetsuppgifter” kvar. Varken där hon jobbade eller i en annan butik. Arbetsrotation gällde i stort sett överallt.

I det läget önskade Fadime Kuzey att hennes fack, Handels, hade haft mer råg i ryggen, för när hon vände sig till den lokala avdelningen blev beskedet: ”Det är bara att gå och stämpla.”

Hon gick till Diskrimineringsombudsmannen (DO) i stället. DO tyckte att hon utsatts för diskriminering på grund av nedsatt arbetsförmåga och kunde tänka sig att driva fallet till domstol om inte hennes fack gjorde det. Först då tog facket tag i saken centralt.

Fadime Kuzey är så arg att hon blir alldeles röd i ansiktet när hon redogör för turerna med facket.

– Jag har alltid varit med i facket och kommer alltid vara det. Men jag tycker facket behöver en rejäl näve kampanda. Jag tror att man hade agerat annorlunda om det gällt en liten kvartersbutik i stället för mäktiga Coop.

Men trots allt var det facket som drev hennes fall till Arbetsdomstolen (AD), som valde att köpa arbetsgivarens argument rakt av. Fadime Kuzey har, enligt AD, sagts upp på grund av arbetsbrist och arbetsgivaren har fullgjort sin skyldighet när det gäller rehabilitering, arbetsanpassning och omplacering. Hon har inte heller utsatts för diskriminering i lagens mening, vilket facket hävdat.

Enligt AD har Coop också tillämpat turordningsreglerna på ett korrekt sätt.

”En förutsättning för att diskriminering ska föreligga såvitt avser turordningen är att F.K. vid missgynnandet av henne befunnit sig i en jämförbar situation med en person utan funktionshinder.”

På enklare svenska: Fadime ska inte jämföras med övriga arbetstagare i butiken. Och eftersom det inte finns andra med ”funktionshinder” på arbetsplatsen kan hon bara jämföras med sig själv. Och då spelar det ingen roll att hon har längst anställning.

Rättsledamoten Stefan Holmertz ställer inte upp på majoritetens uppfattning. Att en arbetsgivare med fler än 7 000 anställda skulle sakna lediga arbeten för en person med en så pass lindrig skada är inte trovärdigt, konstaterar han. Holmertz hänvisar också till arbetsmiljölagen som säger att arbetsgivaren måste ”anpassa arbetet till vars och ens förutsättningar”.

Fadime Kuzey vägrar att se sig som en förlorare trots att hon fått fyra domstolar mot sig vid det här laget. Först länsrätten, som fastställde Försäkringskassans avslag på att hennes skada inte orsakats av jobbet. Sedan kammarrätten och Regeringsrätten som fastslog samma sak.

Och nu Arbetsdomstolen som tycker att det är okej att hon får sparken på grund av en arbetsskada som en myndighet och tre domstolar tidigare vägrat godkänna som arbetsskada.

– Jag kan bara konstatera att jag inte haft tur med rättvisan. Men jag känner mig inte som en förlorare. Det hade varit mycket värre om jag tagit emot Coops pengar och gått hem, vilket en ombudsman på facket föreslog.

Fadime Kuzey har med sig alla fyra domarna och Försäkringskassans avslag. Så här motiveras avslaget:

”Den medicinska utredningen har ej kunnat påvisa någon annan orsak till dina besvär annat än att de är stressutlösta. Kassan har således funnit att betydligt starkare skäl talat emot samband mellan skadlig inverkan i arbetet och dina besvär.”

Varför just tummen? Och hur kan stress ses som en mer trovärdig orsak till en förslitningsskada i handen på en kassörska än själva arbetsbelastningen?

– Den frågan har jag ställt mig tusen gånger, men du ska få ett enklare svar i stället. Hade jag halkat på jobbet eller fått en låda över tummen hade jag fått arbetsskadan godkänt direkt. En belastningsskada utvecklas långsamt. Och det som sker långsamt sker inte, enligt Försäkringskassan.

Fadime Kuzey kommer från en arbetarfamilj. Hennes pappa kom till Sverige i mitten av 1960-talet, då svenska företag tacksamt tog emot gästarbetare. Resten av familjen följde efter några år senare. Då var Fadime fem år och yngst inom syskonskaran.

Hon började arbeta när hon fyllde 17. På Konsum i Västra Skogen, hennes första och hittills enda arbetsplats.

Hon har stämplat sedan AD-domen i augusti i år. Med försörjningen har hon inga problem, eftersom både hennes man och två vuxna barn har jobb. Men det handlar inte enbart om ekonomin.

– Jag har alltid haft ett arbete, jag vet inte riktig hur man klarar sig utan.

Innan Fadime Kuzey tar bilen hem till Tensta berättar hon om de två saker som gjort henne mest ledsen under den senaste rättsprocessen. Det ena är ordet ”funktionshinder”, som om det gällde en medfödd skada, och inte en arbetsskada. Det andra är arbetsgivarens påstående i rättssalen om att hon skulle vara för kort för jobbet i butiken, eftersom hon är 159 centimeter lång och de översta hyllorna i butiken är 210 centimeter höga.

– Det är nonsens naturligtvis. Man kan alltid ställa sig på en pall.

Bara tunnelbanan och Pressbyrån är öppna i Västra Skogen så här tidigt på morgonen. Vi känner båda att vi stått för länge i kylan utanför Konsum. Luften känns flera grader kallare när vi säger hejdå till varandra.