Synsk satir

Robert Nyberg funderar på i vilken ordning bilderna ska hänga i utställningen på Arbetarrörelsens arkiv, där hans bilder ställs ut tillsammans med teckningar av Ivar Starkenberg. Starkenberg var en politisk satirtecknare som verkade under första hälften av 1900-talet. 
Foto: pontus lundahl

Robert Nyberg har blivit känd för de fackligt aktiva genom sina vassa teckningar för Kommunal. Där kläs kostymnissar, siffernissar och privatiseringsivrare av. Men mycket som var satir från början har nu blivit verklighet, beklagar Nyberg.

Det är mellan serieruta två och tre som det roliga uppstår. I den tredje rutan händer något överraskande – och då gör hjärnan ett tankeskutt och man blir glad.

Så går det till att göra en rolig serie förklarar tecknaren Robert Nyberg, mest känd för de bitska bilderna han gjort åt Kommunal.

– Det tråkiga är att även de äldsta fortfarande är gångbara. I början var teckningarna mer tokroliga tillspetsningar och nu har de nästan blivit som en manual för utvecklingen, säger han.

När Arbetet träffar Robert Nyberg förbereder han en utställning som sedan några veckor hänger i Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks nya lokaler, i ett industriområde i Flemingsberg söder om Stockholm. Där låg tidigare industriföretaget Siemens kontor.

I ett av rummen ska hans bilder hänga tillsammans med teckningar av Ivar Starkenberg, som var aktiv under första halvan av 1900-talet. Båda driver med makten och överheten. Robert Nyberg försöker nu hitta kopplingar mellan sitt och Ivar Starkenbergs arbete. Sambandet kan finnas i bildens uppbyggnad eller i motivet. På en av Starkenbergs teckning är kravet bättre bostäder – och den får hänga med hans egen skildring av hur allmännyttans lägenheter i dag säljs ut.

– Publiken fyller själv ut och kopplar ihop, säger han.

Robert Nyberg har arbetat några år som byggnadssnickare, och bostäder engagerar honom. Han bor med sin familj i ett av allmännyttans höghus i Farsta. Till söderförorten kom han med sina föräldrar när han var tolv och de lämnade Danderyd.

Tolvåriga Robert Nyberg tyckte att Farsta kändes friare – det var en klassmässig motsats till där de kom ifrån. Hans föräldrar var konstnärer och tidigt med i FNL-rörelsen. I Danderyd kunde de få tillbaka den vietnamesiska befrielserörelsens flygblad i sin egen brevlåda.

– Uppväxten i Danderyd har kanske gett mig mitt avspända förhållande till överheten.

Då ritade Robert Nyberg serier i Vietnambulletinen, och senare gick han med i Röd Ungdom, Sveriges kommunistiska partis ungdomsförbund.

I dag är han noga med att påpeka att han inte är knuten till något politiskt parti. Han tror att bilderna skulle nå ut mindre om de hade en partistämpel. Han visar däremot sin uppfattning i teckningarna – och facket har fått allt större betydelse för honom.

– Jag är väldigt stolt över mina fackliga bilder. Och jag blir mer och mer övertygad om att det hänger på facket om vi ska leva i ett anständigt land. Alternativet är fortsatt förfall och något annat än ett samhälle.

När han gör sina bilder vill han att de ska hamna i sammanhang som han gillar. De får gärna bäras fram av en stark rörelse. Tanken är att de ska fungera och få den effekt han vill.

– Mina teckningar får inte användas mot människor som inte kan försvara sig. Det är viktigt att bilderna inte skär snett. Om det finns en sådan risk så avstår jag hellre från att publicera.

Innan en bild publiceras kollar han därför väldigt noga att den funkar och uppfattas som rolig. Han beskriver sig själv som arbetsledare i en sådan process, där hans fru Lena är med och arbetar fram alla bilder.

En del av Robert Nybergs teckningar gick som annonskampanj i tunnelbanan i början på 90-talet. De finns också som rockslagsmärken och vykort. Och han fortsätter att göra fyra eller fem nya bilder åt Kommunal varje år. Under sommarens politikervecka i Almedalen gjorde han en teckning om dagen, och de publicerades på arbetet.se. (Sök på ”dagens almedalare”.)

Själv säger han att det är vykorten som gjort bilderna riktigt kända – för ett vykort sätts ofta upp på en anslagstavla och blir kvar där i åratal.

Robert Nyberg har svårt att svara på vilken som är hans egen favorit bland Kommunalbilderna, för han tycker att det är svårt att skilja favoriten från den bild som fått störst uppmärksamhet. Och därför vill han peka på två bilder:

Den ena föreställer en brandman på en stege mot ett brinnande höghus som frågar sin kollega: Rune, tar vi kreditkort? Den andra föreställer en kvinna i vården som ensam fått ansvar för 98 åldringar och av sin chef får höra: Kvinnor kan.

Tidigare i höst kom hans bok Guldfeber ut. Där finns ett stort urval av bilderna han gjort under de senaste 20 åren. Han berättar att den är upplagd som de föreläsningar han brukar hålla och när han lär barn att rita serier. Redan i bokens början finns svaret på vad som gör en serie rolig. Och det händer ju mellan den andra och den tredje rutan.

I den här serien är det en buktalare som har en talande hund i sitt knä. I den tredje rutan lyfter hunden upp buktalaren och bär iväg med honom.