Ingen chefar över tatueraren

Att få vara kreativ och att få vara sin egen fast på jämlik nivå med andra. Det lockade Erika Guwallius som ­tillsammans med fyra andra tatuerare öppnade salongen och kooperativet Skäggiga Damen i en källarlokal i Bagarmossen med turkosa väggar, schackrutigt golv och guldinramade favoritmotiv.

– Att tatuera handlar mycket om teknik, men det är också ett hantverk, ett konstnärligt skapande som jag gillar.

Men den kanske viktigaste förutsättningen för alla fem var att organisera arbetsplatsen på ett platt sätt. De ville inte ha någon chef.

– Nej, vi ville äga tillsammans. Det får inte bli så att den med mest pengar styr. Vi vill kunna påverka vår egen situation. Dessutom är alla bra på olika saker, och tillsammans bildar vi en helhet som är bra på allt.

Det skapar inte bara en demokratisk arbetsplats, utan även en flexibel, anser hon.

– Man har ju olika ork i olika perioder i livet. Försvinner någon iväg på föräldraledighet, har det tufft eller reser bort går inte vår verksamhet under.

Om kooperativ är den juridiska företagsformen, är feminismen den vardagspolitiska. Salongen, som de öppnade för ett och ett halvt år sedan, ska vara något av en motvikt till andra.

– Vi är feminister, vilket genomsyrar våra liv. Och tatueringsbranschen är ofta rätt macho. Vi ville bygga ett ställe som vi själva skulle vilja gå till och där alla känner sig välkomna. Det ska inte kännas läskigt och man behöver inte var tuff för att komma hit. Och jag tror vi har lyckats.

Erika Guwallius är självlärd. Hon började öva på vänner.

– Vissa börjar på fuskhud eller med apelsiner. Men jag tror att människor är enda vägen. Mänsklig hud är så speciell. Nålen beter sig på ett sätt på ena stället, och några centimeter bort på ett helt annat sätt. Att sätta en nål i en människa är nog den största barriären, och det var skitläskigt första gången. Men det är faktiskt rätt svårt att få det att helt gå åt skogen.